När jag läste Virginia Woolfs Mot fyren ändrades min föreställning. Det här var sannolikt inte en genial författares kanske bästa verk. Utan en genial författares verkliga mästerverk. Och jag läste Jakobs rum och Mrs Dalloway i ljuset av detta insikt.
Men hennes debutböcker var mer traditionell romankonst. Det suveräna med Virginia Woolf är att modernismen verkligen kan användas till att fördjupa människoskildringen. Ingen traditionell romankonst kan göra rättvisa åt mångtydigheten och osäkerheten som vidlåder all psykologisk beskrivning av en människa. Ändå blev jag lite nyfiken på Virginia Woolf före modernismen. Kanske var det ändå bättre eller lika bra som det bästa som skrivits tidigare. Hennes psykologiska skarpblick kom väl inte med modernismen? Det modernismen tillförde borde vara en realistisk känsla av osäkerhet. När det gäller den mänskliga psykologin.
Så jag läser Natt och dag. Det är en mycket bra bok. Stil och stämningar är redan mästerliga. Det handlar om kärlek och kärlekens komplikationer. Precis som hos Jane Austin. Och det slutar med happy end. Det är två par man får följa och i båda fallen slutar det lyckligt. Men det är också ett angrepp på konventioner och klassbarriärer. Och det är inte bara konventionerna som utmanas, det är en insikt om att drömmen om kärlek kan se mycket annorlunda ut. Och kräva en mycket radikal brytning med vanetänkandet.
I centrum står den vackra Katharine Hilbery. Mycket egensinnig, drömmande och oåtkomlig. Hon kommer från en originell överklassfamilj. Där man dyrkar den klassiska litteraturen och pietetsfullt vårdar minnet av en stor författare som är Katharines morfar. Men Katharine är mer intresserad av matematik och fakta. Till denna miljö kommer en ung jurist, Ralph Denham. Han är en individualist från fattigare förhållanden. Han kämpar hårt för försörja sin mor och sina syskon. Och för denna överklassfamilj känner han bara förakt och aggression.
Så det första mötet blir inte så ljuvt utan präglas av en viss ömsesidig antipati. Men på ett oförklarligt sätt gör de intryck på varandra. Och trots att grundkänslan är en låt vara ambivalent irritation som kommer Ralph underfund med att han är förälskad. Och Katherine förstår så småningom att han är det, trots att han mest har utstrålat irritation. Hon är emellertid förlovad med en annan man, William Rodney. Han framställs i början som löjlig i sin självupptagenhet och egocentricitet. Och sin nervösa vilja att göra intryck. Han är skald och en person som hälsas med glädje av Katharines familj. Ralph har också en vän Mary Datchet som är förälskad i honom. Det är ett mycket vackert porträtt av en realistisk och illusionsfri kvinna som kämpar för något större än sig själv, kvinnlig rösträtt. En praktisk, realistisk människa inställd på att vara till nytta, att konkret göra skillnad. Hon får en kärleksbesvikelse att hantera och hon hanterar den.
Men Katherine är alltså förlovad. Men William möter en beundrarinna i Katherines kusin, Cassandra Otway. Hon är livlig, spontan, entusiastisk. Hon beundrar uppriktigt det William skriver. Och är en intresserad och intelligent läsare. På många sätt en person som passar William bättre. Något helt annat än Katharine lite förströdda moderlighet.
William och Cassandra får varandra till slut liksom Ralph och Katharine. Det är långsamt och omständligt skildrat, fullt av stämningar.
En ganska banal historia med en ganska banal happy end, kan man tycka.
Från Hjalmar Söderberg härstammar sentensen att manens verk och kvinnans kärlek är fiender från begynnelsen. Det är naturligtvis könsrollsreaktionärt. Men det är en riktig iakttagelse att konstnärligt skapande och kravet på gemenskap står i en problematisk motsättning. Katherine är inte författare men hon har starka intressen, en passion för matematik och naturvetenskap. Det gäller att värja sig mot den påtvingade gemenskapen för att vara lycklig. Det är inte bara ett uppror mot äktenskapliga konventioner utan också mot att vara ogift i en lika förpliktande gemenskap. Därför är Ralph den man hon behöver. Som inte kräver henne på ett sätt som stör hennes kärlek till det hon vill göra. Det går att ha en sådan kärlek också, tycks vara Virginia Woolfs insikt här. Konflikten torde dock bli verkligt skärpt om barn kommer in i bilden, kan man tänka som modern människa. Barn har ett rättmätigt krav på förbehållslös kärlek. Det förtar dock inte kraften i Virginia Woolfs insikt. Nog är Virginia Woolf en stor författare och detta en klok och rik roman.
21 okt. 21