Efter att ha läst Jacobs rum läser jag om Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Jag fann ju Mot fyren vara ett sådant unikt mästerverk. När jag läste Jacobs rum fann jag den vara en trevande förstudie. I den meningen endast att Virginia Woolf kommit på en del metoder som hon till fulländning utnyttjar i Mot fyren. Mrs Dalloway skrev hon där emellan. Är det också ett steg mot mästerverket?
Kanske. Den är skriven 1925. Joyces Ulysses kom 1922, samma år som Jacobs rum. Och man tänker på Ulysses efter som Mrs Dalloway utspelar sig under en dag i juni. Mrs Dalloway vandrar genom London, som Bloom genom Dublin. Men Mrs Dalloway har inte bara intryck och snabba associationer. Utan har ganska många minnen och reflektioner. Och jämfört med Jacobs rum är det en fördjupad människoskildring.
Naturligtvis kan man jämföra Mrs Dalloway med Mrs Ramsey i Mor fyren. Hon har ett annat kvinnligt sätt att förverkliga sig själv än Mrs Ramsey. Hon har inte det moderliga engagemanget att samla allt och alla i sin hand. Men hon älskar att ge bjudningar, det är ett viktigt livsinnehåll. Giftermålet med Richard Dalloway har gett henne möjlighet till detta självförverkligande. Hon tycker om sin man, men en ungdomskärlek, som hon en gång givit korgen, betyder mer för henne. Denne, Peter Walsh, är mer slarvig, bohemisk, barnslig – kort sagt mer levande. Den här dagen kommer han tillbaka från Indien, där han är gift. Nu är han förälskad i en gift kvinna, vill skilja sig från sin fru och gifta om sig med den gifta kvinnan när båda deras skilsmässor är klara. Men den som verkligen betyder något för honom är Clarissa Dalloway. Det finns intressanta spänningar hos dem båda. Peter Walsh är kritisk mot Clarissa och hennes överklassliv och en hel massa saker i hennes karaktär. Han inser att han i hennes och hennes omgivnings ögon är en misslyckat figur. Men hon upphör inte angå och oroa honom. Och Clarissa lever det liv hon önskar och det hade varit omöjligt med Peter Walsh. Och ändå är det han som berör henne djupast.
En oerhört gripande berättelse är om ett par som Peter Walsh passerar under sin vandring i London. Och vars historia berättas. Hon är en italienska som gift sig med en krigsveteran från första världskriget. Och är djupt bekymrad över hans tilltagande krigspsykos. Han har börjat prata med sin döde vän från fronten. Det slutar med att han tar livet av sig eftersom varken hon eller någon annan kan skydda honom från en fryntlig och påträngande läkare, som gör honom paniskt flyktbenägen. Det leder till att han kastar sig ut genom fönstret.
Men i övrigt är det den brittiska överklassen som skildras. En del personer närmar sig karikatyren. Bland annat tar en överklassdam Richard Dalloway och en annan nobilitet till hjälp för att skriva en insändare till Times. Det klarar hon inte på egen hand, hon kan inte ge logisk struktur åt sina tankar. Medan personen som hjälper henne med detta, Hugh Whitbread, har som främsta och enda talang att kunna skriva insändare till Times. Det är svårt att veta om det är satir eller bara realism. Jag misstänker att författaren vill leva sig in i en föreställningsvärld vilket utesluter satir. Ett försök till objektiv skildring av människor, som själva kan vara fulla av subjektiva meningar.
Det är en främmande värld som skildras. När Peter Walsh kommer hem efter några år i Indien ser han att världen har förändrats, tabun har krossats. Renommerade veckotidningar kan nu skriva öppet om vattenklosetter. Det humoristiska i detta är helt beroende på tidsavståndet.
Så visst är Mrs Dalloway lysande litteratur. Men omläsningen har stärkt min uppfattning att Mot fyren är enastående i Virginia Woolfs produktion.
25 aug. 21