Varför är Virginia Woolfs Mot fyren en så vidunderligt bra bok? Därför att den representerar en modernism som verkligen fördjupar verklighetsbilden. Jag undrar om den inte är bättre än både Joyce och Proust. Därför att den visar på, inte bara hur medvetandet fungerar, medvetandets ström, utan också använder tekniken till en inträngande människoskildring.
Och den är skriven med en virtuos lätthet som aldrig känns sökt. Läsmotstånd som stundtals möter hos Joyce finns inte i denna bok. Däremot måste man läsa noggrant. Så man inte missar något. Man måste sugas in i vardagligheten. Det är som att flyga tyngdlöst. Det går lätt, men man måste bevara sin vakenhet.
I efterordet läser jag att Arnold Bennett på sin tid klagade på bokens brist på handling. Det som beskrivs är ju en familj och vänkrets som befinner sig på en ö utanför Skottland. Och där en sexårig pojke gärna vill göra en utflykt till en närbelägen fyr. Och hur denna utflykt tio år senare blir av. Men detta bevisar ju bara att det inte är handlingen som är det centrala.
Däremot, som sagt, människoskildringen. Woolf skiftar hela tiden perspektiv. Vad tänker någon om sig själv och andra? Vad vi får är personernas självbilder och hur de uppfattas utifrån speglade av många intellekt. Vad gör tiden och minnet med oss? Och här finns inget facit.
Det är egentligen ett otal personer i boken. En framstående vetenskapsman, hans fantastiska hustru, bokens centralgestalt, deras åtta barn och fem centrala gäster. I en annan bok skulle det vara ett vimmel. Här är det öns slutenhet man känner. Alla finns och är en självklar del av miljön.
Mrs Ramsey är den bärande personligheten, som håller samman den utvidgade familjekretsen. Mannen, som är en framstående forskare, barnsligt självupptagen, har ett starkt behov av bekräftelse. Det är till stor del hans beundrare som är gäster på ön. Det är Charles Tansley, en pedantisk viktigpetter, som alla tycker illa om, som bara blir nöjd när han kan hävda sig. Det går inte att stillsamt försjunka i stämningar utan att han skall göra förment briljanta analyser, som skall framhäva honom själv och nedvärdera andra. Enkla nöjen, som cirkus, som inte höjer hans status, föraktar han.
Mrs Ramsey är en hjälpare, som alltid ser till andras behov, sin mans främst och blir därför den gestalt som håller samman gemenskapen i den lilla gruppen på ön. Hon är mycket vacker och hon är den människa som nästan alla älskar platoniskt. Egendomligt nog är hon också besatt av att människor skall gifta sig. Här finns väl också det styrande, en mild maktutövning. En havererad filosof bland gästerna håller distans till henne och får henne att ifrågasätta sina motiv. Det kanske finns en sorts fåfänga i hennes hjälpbehov?
Så där är det hela tiden. Ingenting är entydigt. För de yngre barnen är fadern en despot. Boken börjar med sexåringens vilja att fara till fyren och fadern och hans beundrande viktigpetter slår fast att det är omöjligt på grund av vädret. Och fadershatet håller i sig när utfärden tio år senare blir av. Då är det fadern, som vill åka, ingen av de andra. Då har Mrs Ramsey dött och bara ett fåtal gäster är desamma. En konstnärinna, som är en annan centralgestalt, är kvar och funderar på sitt verk. Hon är en, som Mrs Ramsey misslyckades med att gifta bort, trots att det fanns en sympatisk man, som hon gillade en del. Däremot lyckas Mrs Ramsey med ett annat par, vars misslyckade äktenskap, hon genom sitt frånfälle slipper uppleva.
Och intressant är när Mrs Ramsey får en minnesbild av en plats och en situation där hon befunnit sig. Och hur hon tänker sig att hon nu genom sitt minne finns på denna plats och vandrar där som ett spöke med sina insikter om vad som sedan hände. Det vidgar ens uppfattning om tiden. Man kan tänka sig att nuet finns i det förflutna. Inte bara att det förflutna, genom minnet, finns i nuet.
Som ni ser, kära läsare, den här boken är det omöjlig att uttömma. Och det är också en bok full av lysande formuleringar, som inte bryter stilen utan ingår i den. ”Från den iskalla handen djupt nere i vattnet, sprutade en fontän av glädje över förändringen, över räddningen, över äventyret”. ”och Lily Briscoe rörde sig i sömnen och grep tag om sina filtar så som någon i fallet griper tag om grästuvan på kanten av klippan”. ”Ljuset flöt och flammade likt silverglänsande vattendroppar som darrade i vinden.”
20 juli 21