Ola Wong i Svenska Dagbladet riktade på lördagen (26 maj) skarp kritik mot DN:s kulturchef Björn Wiman. Det var ett märkvärdigt tunt och substanslöst angrepp. Och man undrar vad Wong är ute efter. Handlar det bara om konkurrensen mellan de två kulturellt tunga stockholmstidningarna?
Ty jag är förvånad. Låt oss titta mera i detalj. Wong har inte själv tagit ställning i akademibråket, det behövs mer fakta på bordet, påstår han. Om han med det menar att man vet för lite för att ta ställning, så stämmer det ju inte. Det har skrivits artiklar av akademieledamöter, man har uttalat sig hejvillt i pressen. Den hemliga akademien har varit ovanligt transparent. Allt vet man inte, men det vet man aldrig vid kulturdebatter. För den vanlige läsaren blir det okänt vad som hänt bakom kulisserna. Hen vet inte vilka som kanhända slagits på krogen och inte heller hur den fria pressen eventuellt riggar debatten. ”Först släpper vi fram Persson, sen låter vi honom få mothugg av Nilsson och sedan får Svensson vända upp och ner på debatten.” Här finns en ständig manipulation som försvårar klarsyn. Men akademiedebatten har gjort det ovanligt lätt att ta ställning.
Sedan säger Wong att Wiman är för svartvit och att han använder hårda ord. Det kan man ju tycka, vissa debattörer tar i hårdare än andra, vissa debattörer är mindre nyanserade än andra. Om Wong inte tycker om svartvita debattörer så är Wiman en av många.
Men det handlar om Wimans speciella ansvar som kulturchef på en stor tidning. Han har låtit skribenter insinuera, påstår Wong, men nämner Aase Berg som enda exempel. Och anför där en mening som kanske borde ha strukits. Det händer ofta i svensk kulturdebatt. Sant att säga, ibland tänker man att hela artiklar borde strukits. Det kan man ju påtala, men inte motiverar det ett generalangrepp på två sidor. Sedan är det tvärtom också sant att problemet med kulturchefer är inte att de lägger sig för lite i hur enskilda skribenter uttrycker sig, utan för mycket.
Nå, Wimans svartvita bild låste nyhetsvinklingen, säger Wong, med en långt ifrån glasklar formulering. Om han med det menar att en kultursida styr debatten, så förekommer det allmänt. Vill Wong protestera mot det har han min välsignelse. Jag har opponerat mot det hos alla kulturredaktörer jag tjänat. Men fått svaret att en utebliven styrning skulle förvandla kultursidan till en insändarsida. Själv tycker jag att de skulle nöja sig med en kvalitetsbedömning i stället för att styra debatten. Publicistiska makthavare diskuterar gärna makt. Men ogärna publicistisk makt.
Sedan påpekar Wong helt riktigt att Svenska Akademien inte är ensam om att ha blundat för sexuella övergrepp. Det gäller uppenbarligen den här gången hela kultursverige, enkannerligen i stockholmsregionen. Det finns ett visst hyckleri i angreppen på Akademien här.
Det är inte bara akademien som solkat ner Nobelpriset, det har också journalisterna, skriver Wong. Hur då? Genom att rapportera om oegentligheterna och skarpt kritisera dem? Det torde vara journalistikens och opinionsbildningens uppgift. Vem är man om man sviker den uppgiften?
Så slutligen står Ola Wong där med sin tvättade hals. Hur kan han använda så många ord för att säga så lite?
28 maj 18