Jag har inte slutat läsa Wodehouse om någon hoppades det. Fast läsarnas brist på entusiasm har gjort mig lite obenägen att skriva om min läsning. Dock jag har läst tre böcker, Hett om öronen som kom på svenska 1936, Bill erövraren från 1937 och Rörliga pengar som kom på svenska 1938. Bill erövraren glömde jag på soldäck på vägen mellan Riga och Stockholm. När jag återkom till soldäck många timmar senare var stolarna omkullblåsta och jag förstod att den tunna pocketboken blivit vindarnas och vågornas rov. Men jag återfick den i receptionen. Sedan råkade jag förlägga min mobil som fick fråga en andra gång på samma ställe. Det var aningen genant. Vad skall man läsa Wodehouse för, när man själv är lika tankspridd och mer förvirrad än Lord Emsworth?
Hett om öronen och Rörliga pengar är gamla böcker utkomna på Fritzes respektive B. Wahlströms förlag. De är mer litterära och genomarbetade, mindre hypomana, än typiska wodehouseböcker brukar vara. Det är charmerande trivselböcker, Hett om öronen, dessutom mycket rolig. Bill erövraren, handlar om en ung man som går miste om ett arv. Det tar han lätt, för tanken på att börja arbeta har redan slagit honom. Men det får mig att tänka på en annan sak.
Som en av mina kommentatorer påpekade blev Wodehouse för en tid illa tåld i England för att han skulle ha samarbetat med tyskarna under andra världskriget. Jag har svårt att få någon klarhet i hur graverande det var, det som han gjorde. Det blir lätt så när försvararna försöker bagatellisera och angriparna försöker skärpa kritiken. Sex kåserier av Wodehouse sändes mitt under brinnande krig i de tyska propagandasändningarna mot England. En känd landsförrädare som kallade sig Lord Haw Haw, egentligen hette han William Joyce, har jag för mig, sände regelbundet på England där han försökte undergräva försvarsviljan på bästa oxfordengelska. Nu hamnade Wodehouse på något sätt i samma sits.
Vad handlade hans kåserier om? Hur pass bra han hade det som tysk fånge, tycks det. Georg Svensson uppger att inspelningarna var för ett amerikansk radiobolag, men tyskarna spelade in det och skickade ut det mot Storbritannien. Wodehouse själv talar dock bara om tyska sändningar. Och han förnekar med emfas att han gjorde det för att få lättnader i fångtillvaron. Det berodde helt och hållet på att han råkade fylla sextio år och alla som var över sextio fick samma lättnader. Det är mycket möjligt att alla kan ha rätt. Det kan hända att Wodehouse från början behandlades rätt milt, han gavs möjlighet att skriva, fast det var svårt i början, när han levde i en stor barack med många människor. Man insåg väl redan från början att det var en fånge som det kunde ha ett propagandavärde att behandla väl. Dessutom ansåg man i Tyskland att han humoristiska böcker drev med engelsmännen i allmänhet och den brittiska överklassen i synnerhet.
Det var förstås illa nog att vara med i fiendens propagandasändningar hur harmlöst innehållet än var. Och hur harmlöst det var kan man alltså inte med säkerhet veta. Han försvarades av Malcolm Muggeridge, en känd och föga förtroendeingivande reaktionär, Gunnar Ungers idol här i Sverige och av George Orwell. Orwell säger att vänsterextremisterna fick chansen ”att utpeka en rik parasit”. Det är ett uttalande som inte heller väcker förtroende. (Uppgifterna har jag från Wodehouse om Wodehouse som kom till hundraårsdagen 1981 med förord av Georg Svensson).
Men det gör ju att man läser Wodehouse med stark observans. Jag har alltså hittat ett antisemitiskt utbrott i Pengar till skänks från 1923. I Bill, erövraren, beslutar sig en arvonkel att göra sina parasitära släktingar arvlösa. Och som sin arvinge ha en ung man ur folkdjupen som han kan uppfostra själv. ”Jag hyllar livligt Bernhard Shaws åsikt om nödvändigheten att grundlägga en ny ras, byggd på de fullkomligaste exemplaren av den gamla rasen. Horace här är en gosse med utomordentlig fysik, stor intelligens, präktig karaktär och utmärka anlag”, säger mannen som övertalat arvonkeln att göra släktingarna arvlösa. Onkeln skall grunda en familj som har en framtid i stället för ett förflutet. Det låter i varje fall som 30-talsideer.
Nu visar det sig förstås att ideologen är en gangster och den nye arvingen hans medhjälpare. När bedrägeriet avslöjas håller emellertid onkeln fast vid sin nye arvinge. Han kräver bara stryk varenda dag och hård övervakning för att bli en prydnad för samhället. Goda arvsanlag och fascistisk uppfostran kommer att göra susen.
Men det är ett rent undantag att det är så sinistert hos Wodehouse. Hans positiva hjältar har ofta god fysik och är idrottsmän. Mot intellektuella och i synnerhet modernister har han den populäre underhållningsförfattarens hela misstro. Men mycket värre än så blir det i regel inte.
23 aug.17