I all stillhet har jag fortsatt läsa Sten Anderssons biografi över Wittgenstein och jag har mycket kvar. Det är en besynnerlig bok och efter mina inledande kommentarer har jag inte skrivit om den. Man vänjer sig så småningom vid författarens överord och inkonsekvenser. Eller också är det Andersson som lugnar ner sig. Wittgenstein är totalt obegriplig, det kan inte vara sant att någon cambridgefilosof förstod det minsta av honom, påstår Andersson först. Varefter Andersson, några kapitel senare, på ett begripligt sätt redogör för Wittgensteins centrala tankar. Det är något som inte stämmer här, säger sig den listige läsaren.
Men det mesta är ett lugnt, detaljerat redogörande för Wittgensteins liv. Han följer med stor noggrannhet filosofen i spåren och här finns det knappast någon anledning att betvivla korrektheten. Kolerisk och överspänd var naturligtvis Wittgenstein och utan mycken självinsikt. Vilket varken gör honom till en sämre eller bättre filosof. ”Man äger ej snille för det man är galen”, påpekade Kellgren, mycket sant. Bara man kommer ihåg att ”man saknar inte snille för det man är galen” är lika sant. Under alla omständigheter är det klokt att handskas försiktigt med galningar, koleriker med obegripliga utbrott. Detta insåg man förstås i Cambridge och förklarar mycket av den undfallenhet som förundrar Andersson. Och huruvida Wittgenstein var en geni eller inte kan bara avgöras av hans tankar. Tydligen ansåg betydande filosofer att han var en betydande filosof. Det finns inget skäl att tro att de var duperade. Men övertygelsen om hans storhet ökade naturligtvis toleransen för hans besynnerligheter.
Svårbegriplig är han naturligtvis men han försöker också säga svåra saker. Och inte heller Wittgenstein är en ö utan är påverkad av andra tänkare. Så helt originell är han inte. Andersson försöker göra honom till dels trivial, dels obegriplig. För att klara Andersson från en alltför uppenbar självmotsägelse på denna punkt, kan man ju anta att att menar att Wittgenstein är antingen det ena eller det andra. När han inte är obegriplig är han trivial och när han inte är trivial är han obegriplig. Det tycker jag knappast, men det vore i alla fall ett begripligt påstående från Anderssons sida.
Andersson bekämpar vad han menar är wittgensteinsuttolkarnas prydhet inför det sexuella. I stället för att tala öppet om Wittgensteins homosexualitet mörkar de den och förnekar den. I stället uppfattar de honom som kysk och asexuell. Det är inte så konstigt, eftersom han själv var sexualfientlig. Han har ohyggliga sexuella skuldkänslor och är en människa som förtrycker och förtränger sin sexualitet. Det kan lätt misstolkas av omvärlden. Men det finns ju inget skäl att förneka Wittgensteins sexualitet bara för att han själv gjorde det.
Andersson har hittat belägg hos wittgensteinforskaren Ray Monk att Wittgenstein i dagsboksform noterar några homosexuella samlag. Det gör Andersson mycket upprymd. Ray Monk ägnar saken det intresse den förtjänar, d.v.s. lägger ingen särskild vikt vid det. Bara noterar det, eftersom det var så. Och tillägger helt rimligt att man inte har belägg för mer än dessa samlag. ”Att Wittgenstein aldrig själv skrivit något mer om sin sexualitet tas som intäkt eller rent av som ovedersägligt bevis för, att han bara hade dessa 'två eller tre samlag' i hela sitt liv – annars hade han väl sagt det!”. Men detta säger ju inte Ray Monk. Han säger att detta är det enda man har belägg för, hur det var i övrigt vet man inte. Kunde det hända två, tre gånger kunde det väl hända fler gånger, är väl snarast vad som underförstås. Även om man inte har belägg för mer.
Det problematiska med detta emotionella uppvirvlande av damm är att Andersson missar chansen att se vad som är väsentligt. Varpå beror den sexuella skulden och skammen och hur hänger den samman med Wittgensteins övriga störningar? Hans sexuella översitteri hänger säkert samman med den oförmåga att se medmänniskan, som gjorde honom nästan till känsloidiot. Dominant var han ju också i andra avseenden. Dessutom, den som har svårt att acceptera sin egen sexualitet, låter det ofta gå ut över den som triggar den.
29 april 14