Så läser jag äntligen ”Århundradets kärlekskrig” av Ebba Witt – Brattström och ”Den sista grisen” av Horace Engdahl. Tillhör jag team-Horace eller team – Ebba? Båda böckerna är läsvärda och det finns inget större skäl att jämföra dem. Det ena är en punktroman, den andra korta texter av aforismkaraktär. Det bör behandlas var för sig och därför nöjer jag mig med ”Århundradets kärlekskrig” så här långt.
Recensenterna klagar på att det är svårt att se det som ren fiktion. Själv har jag ingen svårighet att se det som fiktion i den meningen att författaren inte behöver vara trogen verkligheten. Man kan förtydliga, förändra och hitta på efter behag. Alla författare hämtar naturligtvis sitt stoff ur verkligheten, sin tolkning av verkligheten. Jag ser det inte som ett brott med biografisk litteraturläsning, att man använder sig av det man vet om Strindberg för att tolka hans verk. På samma sätt vet jag en hel del om Ebba Witt – Brattström. Jag ser inget hinder för att det skulle få påverka min läsning.
Det som är speciellt den här gången är att man vet en hel del om förebilden till en romanperson. Är det en kunskap som man bör förtränga? Knappast, eftersom det man vet inte bygger på privata källor, vilket inte ens kunskap om författaren heller gör. Förebilden till romangestalten har skrivit en egen bok där han framträder i sin egen rätt. Eftersom punktromanen består av dialog, en välformulerad knivkastning, av snärtigt aforistisk karaktär, kan man ju jämföra med hur personen själv formulerar sig utanför romanen. Det är inte så stor skillnad.
”Århundradets kärlekskrig” är inte en historisk berättelse om ett äktenskap. Vi kommer in i det dramatiska slutskedet och vi får gissa oss till vad som tidigare hänt. Det har förstås ett grepp som har stora fördelar, ökar dramatiken, och gör läsaren mera medskapande. Det är en bättre bok än jag fått intryck av från recensionerna. Lösryckta är inte formuleringarna så märkvärdiga, sammantagna ger de nerv och vitalitet åt texten. Det är inte den enskilda formuleringen som är suverän utan den skärpa i formuleringarna som hela tiden driver texten.
Vad är det som sker? En kvinna är missnöjd med en man som från början varit nyfiken och öppen, nu stelnat till en ordensbehängd mumie. Det är den bild författaren vill ge. Läsaren däremot ser två fåfänga karriärister där den ene blir alltför framgångsrik. Det är snarare grundproblematiken. För att upptäcka detta behöver man inte känna till författaren, men det sätter en på spåret. Kanske hade hon kunnat tillåta honom att vara framgångsrik om hon bara hade fått ta åt sig äran av hans framgångar. Hon räddade ju honom från socialt haveri. Plockade upp honom ur rännstenen och gav honom ett liv. ”Jag var ditt marknadsföringen ess tills du fann en bättre scen i maktens centrum. Du måste förstå att jag känner mig dumpad”.
Där har vi grundkonflikten. Utan vidare möter vi en stark misogyn och uppblåst person i den man kvinnan älskat. Det är ju också sant. Möjligen har han rätt i att han varit sig i grunden lik. Att hon i början uppfattade honom som patriarkatets olydige son, tyder på projicering. Däremot kan han ju varit öppnare och mer kärleksfull till en början.
Många av hans repliker som man ha förfasat sig över kan dock tolkas mer välvilligt. ”Jag är en helt normal narcissist” kan ju vara en lätt ironisk formulering för att förneka att han är mer narcissist än alla andra. Och att alla människor behöver framgång och uppskattning. Det senare är ju helt sant. Och ”Jag kan inte krympa mig till rätt format ändå” behöver inte betyda ”till ditt lilla format” utan till det lilla cirkelfragment som två människor har gemensamt. Men det finns många direkt brutala formuleringar.
Det talas om ett svek från hans sida och det är oklart om det syftar på något mer än hans allmänna förfall som människa och livskamrat. Dessutom talas det om fysisk misshandel och om okontrollerade vredesutbrott. Från hennes sida är det också tydligt att hon känner ett sexualäckel. Hon klagar på att han går naken med sin stora mage och att han ägnar sig åt nätporr och han vill att hon säger pornografiska repliker för att han skall tända. Vilket är avtändande för henne.
För att inte knivkastningen skall bli alltför ensidig och hamna i monotoni är det också inlagt ett stycke där relationen tycks ta sig och båda ser ett hopp. Lite intressant är det att detta inträffar detta när mannen helt och hållet erkänner sig som skyldig. Det verkar lite för mycket av realiserad kvinnlig önskedröm. Om han bara erkände att jag hade rätt skulle jag kunna fortsätta att älska honom.
Ingen bör dock vilseledas av mitt referat. De uppenbart korkade och misogyna utbrotten duggar tätt från mannens sida. Att jag inte uppehållit mig vid dem beror på att de ligger i öppen dag.
Som sagt, en spänstig bok. Den kan man läsa med behållning även sedan recensenterna, kulturlivets frontsoldater på båda sidor i könskampen, har fått säga sitt.
20 juni 16