Per Wirtén har skrivit en bok om Herbert Tingsten. Det första kapitlet publicerades i Expressen i lördags. Det är uppenbarligen en starkt Tingsten-positiv bok och om detta är väl endast gott att säga. Men historieskrivningen i detta första avsnitt haltar betänkligt. Det wirténska synsättet gör i viss utsträckning historien obegriplig.
Tingsten var kulturradikal och i så måtto föregångare till Olof Palme, säger Wirtén. Tingsten hade mycket gemensamt med studentvänstern, men denna föredrog tyvärr Olof Lagercrantz. Och Wirtén slutar med att beklaga den nuvarande konservativa vågen och anser förmodligen att Tingstens hållningar i dag verkligen skulle behövas. Men Lagercrantz' dödsruna över Tingsten som en passerad gestalt har tyvärr blivit bestämmande för bilden av Tingsten och den kulturradikalism han representerade.
Så långt Wirtén. Tingsten och hans vapendragare Hedenius var inte bara högerätare utan rabiata antikristna och antikommunister. Efter andra världskriget var högern starkt försvagad. Många av deras främsta krafter var så komprometterade av tysk medlöperi att de måste bortföras ur offentligheten, andra mörkade sitt förflutna och hukade. Och behövdes den anständiga högerns kultur- och moralkonservatism i en ny tid? När man nu ändå städade efter 30-talet. Så Svenska Dagbladet bleknade och DN blomstrade. Hedenius och Tingsten gjorde med förkrossande auktoritet upp med konservatism och metafysik.
Och vad gjorde den socialdemokratiska pressen? Ja, några intellektuella försökte sig på en tredje ståndpunkt mellan öst och väst. De blev illa åtgångna som halvkommunister av Tingsten. När de första svalorna till en ny vänster kommer är det ett vänstersocialdemokratiskt försök att anknyta till den unge Marx. Givetvis är då ett kulturklimat präglat att Tingstens antikommunism den självklara måltavlan. De nya vänstern kommer inte att bli mindre anti-Tingsten när marxismen blir tydligare och mer dogmatisk.
Det är ren DN-fixering att tro att Olof Lagercrantz var idol för den nya vänstern. Det var Aftonbladet som var det verkliga forumet för de unga radikalerna. Dess kulturchef hette Karl Vennberg och han var en av tredje ståndpunktarna från Tingstens tid. Härifrån utgick föreställningen om Tingstens Sverige, då kristna och marxister hänsynslöst förföljdes. Tingsten var liberalernas Stalin, Vennbergs barn hade förföljts i skolan under denna förfärliga tid. Och detta var en allmän mening hos Aftonbladets vänsterintellektuella, Bosse Gustavsson, Björn Håkansson, Kurt Aspelin och allt vad de hette. Det var också här Jan Myrdal och Sara Lidman förekom. Jag kommer inte ihåg exakt vem som skrev vad, men det var en allmän mening att under Tingstens tid hade det rått åsiktsmonopol och ve den som avvek! Nu kunde man åter andas!
Vid den här tiden uppstår en kristen vänster. Den hade dubbel anledning att tycka illa om Tingsten och Hedenius. Motsättningen var alltså reell.
I efterhand påstås Tingsten och Per Ahlmark ha varit motståndare till vietnamkriget. I viss mening var också Lyndon Johnson och den amerikanska amerikanska administrationen motståndare till vietnamkriget. Tog Tingsten och Ahlmark avstånd från vietnamkriget var det varken tidigt eller kraftfullt.
När det gäller Palme kan man väl säga att han utrikespolitiskt försökte realisera den tredje ståndpunkten. Vi sysslar inte med antisovjetism, sa han en gång.
Kulturkampen 68 var den mellan marxister och liberaler. Konservatismen var borta ur bilden. Det var väl o.k. att liberalerna hade mosat de konservativa, ansåg vänstern. Men det var inte där den verkliga striden stod och borde stå.
Varken Olof Lagercrantz eller Karl Vennberg tillhörde vänsterns intellektuella ledare. Den ironiske och kluvne Vennberg var i än högre grad än Lagercrantz den som öppnade portarna för vänstern. Vennberg red på en våg och nöjde sig med en mycket mild ironi mot extremvänstern, fast han ibland låtsades heja på dem. Den känslomässige och besynnerlige Lagercranz spelade en liknande roll i DN. Men när det gällde att förtala Tingsten var Vennberg utan konkurrens.
Nu har vi en höger som har intresse av att skylla 68 på Herbert Tingsten. På så sätt kan man förneka huvudmotsättningen mellan liberalism och marxism och kommer åt liberalerna via marxisterna. Det finns en 68-generation som har intresse av att förneka att den var marxistisk, ”vi var nog mer antiauktoritära i största allmänhet”. Det finns så många lögner. Högern och vänstern kan stödja varandras myter.
Idag finns mycket riktigt en ny höger. Och något som bra mycket liknar en ny nationalsocialism. Visst behöver vi Tingsten.
Jag håller med om att vi får upprepa de gamla sanningarna på nytt. Men vi måste kunna se vad som verkligen hände.
25 mars 13