Stina Wirsén intervjuas i Vi och försöker summera Lilla Hjärtat-debatten. Hon anklagades för att ha gjort en figur i film och bok som anslöt sig så nära till klichéer att den kunde betraktas som rasistisk. Nu, skriver Per Svensson i Sydsvenskan, är det fara värt att rasismanklagarna själva blir dömda (26 juli).
Jo, man harklar sig på Expressen och Sydsvenskan: ”Det här gick visst inte helt som det skulle”. Kan man snabbt byta position från bödel till offer, kanske man kan få en del sympatier. Jens Liljestrand påpekar i Expressen (26 juli) att redan intervjuaren i Vi menar att det är en djävla skillnad att anklaga en bild för att vara rasistisk och att anklaga dess upphovsman för samma sak.
Tja, vari ligger skillnaden? Skattade man inte när det begav sig gott åt detta att man sa sig vara oskyldig bara för att man inte haft några rasistiska intentioner. Och det måste väl vara i intentionerna som skillnaden skulle ligga. Den som inte är rasist skapar omedvetet en rasistisk bild.
Men frågan är naturligtvis svår. Och inte vinner man något på att anklaga anklagarna. Själv förebrår jag mig för att jag inte snabbt och tydligt kunde förklara vad som skavde i rasismanklagelserna. Jag borde ha lyckats förklara det innan vinden vänt och medan det ännu hade någon poäng. Att göra det i efterhand är naturligtvis lätt.
Och vem vill vara okänslig när människor känner sig kränkta? Det är ju alldeles sant att man inte är svart och inte har någon erfarenhet av att vara det. Och att vi alla har en överkänslighet för egna lidanden och okänslighet för andras. Vilket befrämjar lättkränkthet. Och i lika hög grad en okänslighet för andras kränkthet.
Det kom många självbiografiska berättelser i samband med debatten. Om hur det kändes på dagis och i skola när rasism i den klassiska litteraturen okommenterat framfördes från katedern. I det här fallet läsning av Robinson Crusoe. Eftersom de kom från katedern och inte handlade om dumma barns nycker tycktes det ge sanktion åt rasismen. Det är onekligen ett intressant problem. Hur introducerar man något som är roligt och utvecklande, utan att döda det med alltför långa förklaringar. Och utan förklaringar och kritisk belysning kan det alltså ha sådana grymma konsekvenser.
Jag kan känna en sorg över små skolbarns rädsla för att bli utmålade som annorlunda. En känsla som finns där i stället för stoltheten över att vara annorlunda. Kanske handlar det bara om vår vilja att bli älskade och accepterade. Och vilket barn vill inte det? Men nog borde man från vuxet håll försöka motverka flockreflexer. Det uppstår ingen verklig tolerans ur förnekelsen av olikhet.
Nå, Lilla Hjärtat var ingen Fredag. Hon var bara ritad på ett sätt som var alltför lik en svart stereotypi. Den debatten lärde oss en del. Man kan tycka synd om Stina Wirsén, som mådde illa och genast hukade lydigt. Och kanske kan man nu också tycka synd om hennes anklagare. Det löser sig om vi är varsammare nästa gång. Och spar vår indignation till all uppenbar rasism och påfallande illvilja på vilket livet är så rikt. Men då handlar det endast om sådant som alla kan genomskåda. Och får en inte att framstå som smartare än de smarta.
30 juli 13