Johan Wilhelmsson recenserar i Sydsvenskan (27 juli) på ett intressant sätt en biografi över David Hume. Han tar fasta på något som jag tror har mer än filosofisk relevans eller skall vi säga som har en livsfilosofisk relevans, handlar om mer än enbart tänkande. Och det är det gamla problemet om förhållandet mellan förnuft och känsla.
Wilhelmsson förundrar sig, som jag ofta har gjort, över att den mycket förnuftige filosofen Hume, kanske filosofihistoriens skarpaste intellekt, kom att betona känslornas stora betydelse för tänkandet. Förhållandet mellan känsla och förnuft är ett gammal problem som de antika filosoferna sysslade mycket med. Och si - författaren till biografin pekar på att Hume gjorde ett misslyckat försök att praktisera den antika stoicismen. Och att det låg bakom hans senare hållning.
Det tycks mig som om den antika insikten var att inte bara tänkandet utan också moralen hotades av känslorna. Känslorna måste till varje pris betvingas. Förnuftet var körsvennen, känslorna de vilda hästarna.
Den är en ganska vacker bild. Och jag tänker ju ofta på det i förhållande till den moderna tendensen att betrakta känsloutlevelse som intressant och välgörande. Äktheten som bryter igenom förstelnade konventioner. De stora, såriga uppgörelserna, som kännemärket för stor och djup litteratur. Freud, Dostojevskij, August Strindberg och Ingmar Bergman. Gyttjebrottningen som en symbol för livsbrottningen.
Biografen påpekar att den stoiska hållningen var ett sätt att stå stark inför livets påfrestningar och lidanden. Men den unge Hume hade inte några katastrofer att hantera. Jag är inte säker på att jag förstår vad som avses med bilden att Hume hade sträckt sina mentala muskler, ”på samma sätt som armen kan sträckas när man missar vad man avser att slå till”. Att hans lidande skulle vara de intellektuella tillkortakommandena? Eller att han var främmande för stoikernas utgångspunkter?
Jag tror, och kanske gör Wilhelmsson det också, att Humes problem snarare var att hindra känslorna från att störa tänkandet. Att förhindra det som man brukar kalla känslotänkande. Att bevara huvudet kallt. Och den ambitionen är ju fullt förenlig med insikten att det bara är känslan, passionen som driver oss till intensiva intellektuella ansträngningar.
28 juli 20