Jag läser i Dagens Nyheter en intervju med Kjell Westö där Truffauts gamla film Mannen som älskade kvinnor nämns (15 aug.). På ett inte helt rättvisande sätt, tycker jag. Jag minns filmen väl och jag minns hur jag identifierade mig med den, när jag skrev om den i Lundagård. Westös 15 år yngre fru skrattar högt åt att en sådan film väckte beundran 1977. Så kolossalt förlegat. Truffaut ansågs som ett stort geni på den tiden, konstaterar Westö.
Ja, det gjorde han. Men på grund av andra filmer. De 400 slagen, Jules och Jim, Vilden, Två systrar och Claude. Sedan gjorde han en del mer underhållande och lättviktiga filmer. Den oerhört charmiga Fickpengar t.ex.
Men Mannen som älskade kvinnor ansågs väl som inget vidare när den kom. Vad den skildrar är en man med stor faiblesse för vackra kvinnor. Men med en tydlig rädsla för närhet och med en oförmåga att hålla fast vid någon. Det kunde ju ses som ett kritiskt självporträtt. Feministerna skulle kanske önskat ett vassare och mindre självförlåtande porträtt. Men att se huvudpersonen som förebildlig, en patriarkal tids beundran för patriarkala kulturmän, är bara korkat. Självkritiskt är det utan tvekan, en psykologisk fallstudie. Om den sedan är tillräckligt självkritisk, kan man diskutera. Jag vill minnas att den samtida kritiken tyckte att det var en ganska dålig film. Inte bara på grund av dess tema utan också på grund av dess lite tomma variationslöshet.
Och varför kände jag igen mig? Jag var en ensam man på den tiden. Betagen som filmens huvudperson i den ena vackra kvinnan efter den andra. Men för mig var de ju bara synbilder. Jag var ingen Don Juan, utan en flopp. Hur skulle det bli om jag en gång kom nära? Det visste jag inte med säkerhet. Men jag hade också en stark längtan efter kontinuitet. Det var inte troligt att jag skulle svika den som en gång vunnit mitt hjärta. Men min glädje över sinnligheten står jag för. Hur löjligt förlegat det än kan verka.
18 aug. 20