Björn Werner i Svenska Dagbladet har angripit ledarsidorna (17 mars). Eller snarare konstaterat att de är obehövliga. Inte oväntat får han svar från chefen för Svenska Dagbladets ledarredaktion, Tove Lifvendahl (19 mars).
Det handlar egentligen om mycket större frågor. Hur pressen har fungerat och hur den fungerar i dag. Och vad som egentligen är mest demokratiskt, vad som mest gynnar den allmänna yttrandefriheten.
Jag har alltid tyckt att den traditionella rollfördelningen har varit konstig. När den moderna pressen växer fram på 1800-talet har alltså de företagare som startar eller köper tidningar ett enormt yttrande - och åsiktsprivilegium. Man kan tillsätta ledarskribenter som skall företräda en viss ideologisk linje. Och i sämsta fall se till att tidningen som helhet är ideologiskt styrd. Varför ge dem detta privilegium om allas yttrandefrihet bör väga lika tungt.
Vad vi ser nu, som Björn Werner också är inne på, är en utveckling bort från den ideologiska styrningen. Den styrningen har i hög utsträckning ersatts av en kommersiell. Från de rätta åsikterna till de säljbara. På 1950-talet var ledarsidorna anonyma, högtidliga och opersonligt tråkiga. Och bundna till ett riksdagsparti. Som att läsa ett magistralt myndighetsbeslut eller en riksdagsmotion. Det är riktigt att utvecklingen gått mot personligare och mindre förutsägbara inlägg på ledarplats. Det är som om ledarskribenterna numera hade fullständigt fria tyglar. De skulle lika gärna kunna vara kulturskribenter. Det är givetvis en mycket glädjande utveckling.
Men finns det inte något negativt med kommersialismen. Att det bara är antalet klick som räknas. Jo, det är rätt fasansfullt. Mer än någonsin krävs en skillnad mellan kvalificerad och kunnig opinionsbildning och det amatöriska tyckandet. Jag anar inte hur ledarskribenter och kulturskribenter tillsätts. Men jag tänker mig att för en ledarskribent krävs politisk kunnighet och att ett otal andra meriter som vägs in. För utom den goda stilistiska förmåga som krävs av varje tidningsskribent.
När det gäller kraven på en kulturskribent är kraven mera lösliga. Man skickar något till tidningen och kollegorna finner det bra. Man har kanske skrivit en uppmärksammad bok. Formella meriter spelar mindre roll, man behöver inte nödvändigtvis ha akademisk bakgrund. Jag minns när Gustaf von Platen i slutet av 70-talet försökte värva mig till Svenska Dagbladet. Och bad mig skicka en förteckning på mina akademiska betyg.
Detta senare fann jag komiskt. Jag besvarade aldrig det brevet.
Nu är det kanske just det jag saknar. Analfabetiska skribenter får applåder av analfabetiska läsare. Så allt är inte väl ställt i dagens tyckonomi. Att dumheten värderas lika högt som klokheten är kanske demokratiskt. Men är det önskvärt och kan det inte leda till katastrofala konsekvenser?
Nå, Alice Teodorescu i Dagens Nyheter som var Björn Werners startpunkt för sina funderingar. Där handlar det om någonting helt annat. Ty hon är både intelligent och talangfull. Jag berömde henne när hon skrev i landsortspressen, minns jag, innan hon gjort karriär med att företräda en viss ideologi. Jag gjorde samma misstag med Anna Dahlberg, kommer jag ihåg. Skall Alice Teodorescu få finnas? Ja. Men varför skall just hon ha en central position? Som politisk redaktör på en stor tidning. Eller som kolumnist i en ännu större.
Om det nu ändå är så att några har privilegiet att välja, att skribenter inte tillsätts genom folkomröstning, varför välja just henne. Räcker det med att hon berör, positivt och negativt? Räcker det med att det ökar åsiktsmångfalden? Och finns det kanske inte något gott med att tidningar har en linje. Att inte alla tidningar förvandlas till åsiktstorg? Då blir de ju utbytbara mot varandra.
Björn Werners svar till Tove Lifvendahl som publicerades i Svenska Dagbladet i går (21 mars) visar att hans åsikter ligger långt från mina. Han anser det ädlare att vilja politiskt styra åsiktsbildningen än att bara vilja tjäna pengar. Jag anser det bra att viljan att styra det fria ordet har minskat även om jag liksom Werner ser faran med kommersiell populism. Flest klick vinner. Men jag har inte under historisk tid har sett någon tidningsägare som drivits av lidelse för det fria ordet. Snarare har jag genomgående sett viljan att censurera obekväma åsikter och favorisera sina egna åsikter.
I övrigt tycker Björn Werner det är obehagligt att höra om vad han tyckte förr. Han tycker inte det hör hit. Han har rätt i att det knappast är viktigt. Och att Björn Werner tar upp det ökar bara intrycket att denna principdebatt egentligen är personlig. Men även om man glömt sitt förflutna så har man ansvar för det.
22 mars 23