Frans Werfel är en österrikisk klassiker, fast kanske något bleknad. Hans bok om Bernadette Soubirous, upphovet till miraklet i Lourdes, är emellertid synnerligen intressant läsning. Sången om Bernadette heter boken.
En fattig bondflicka, ansedd som måttligt begåvad, får oväntat visioner. Hon ser en dam, vackert klädd, i en nisch i en grotta. Bernadette blir genast hänförd över hennes skönhet. Hon försjunker så i detta att hon först efter ett tag frågar sig vad damen kommer ifrån och minns att hon glömt bort att hälsa. De hälsar på varandra. Damens skönhet tycks Bernadette överjordisk. Bernadette försöker göra korstecknet men är som förlamad. Men Damen gör korstecknet och sedan känner Bernadette som om något grep tag i henne och får henne att göra korstecknet på samma sätt som damen.
Bernadette har varit ute och plockat ris tillsammans med sin syster och en skolkamrat. Hon skils från de båda andra och det är då hon upptäcker Damen. När de två andra flickorna hittar henne tycks hon vara i extas och de måste kasta sten på henne för att väcka henne.
Sedan utvecklas förhållandet till Damen. Hon har uppväckt Bernadettes kärlek och längtan. Och när Bernadette berättar om sin upplevelse och möts hon av förskräckelse och ängslan. Genom skolkamraten kommer historien ut bland skolflickorna, som blir nyfikna. Medan de vuxna håller distans. Men fler och fler följer med när Bernadette går till grottan igen och iakttar hennes extas. Hon är på väg att få en del folkliga anhängare. Kyrkan ignorerar det hela och hoppas att det skall dö ut, medan rationellt inställda statstjänare, den världsliga makten, förfasar sig.
Bernadettes roll är framför allt imiterande. Hon återger damens rörelser. Därför kan åskådarna se vad som händer mellan henne och damen. Men så händer plötsligt en katastrof. Bernadette får i uppdrag att rena sig och dricka ur källan, det är damens bestämda uppmaning. Men det finns ingen källa. Bernadette försöker gräva fram vatten och renar sig med dy. Och när hon försöker dricka dyn kräks hon. Hennes anhängare vänder sig mot henne med avsky.
En förkommen man botar sedan sin blindhet genom att trycka en del av dyn mot sina ögon. Men han vinner ingen tilltro.
Men efter en tid bryter en källa fram. Det ter sig förvånande men är inte oförklarligt. Men källan får snart rykte om sig att vara undergörande. En ängslig grannfru har ett sjukligt barn, som under sin spädbarnstid har haft återkommande kramper. Men Bernadettes mor, som gäller för att vara lite läkekunnig, har kunnat hjälpa honom över anfallen. Men till sist är han så sjuk att han definitivt är dödsdömd. Då försöker man med källan som sista utväg och han är därefter frisk. Det blir ett under som är svårt att förklara bort.
Men författaren resonerar själv aldrig om huruvida undren har gudomligt ursprung. Däremot har han gett ett vackert och delvis originellt helgonporträtt av sin huvudperson. Hon är en naturligt ödmjuk och uppriktig människa. Hon är för enkel och osofistikerad för att bedra. Och stark i sin kärlek och lojalitet.
Men naturligtvis reagerar alla andra med beräkning, med maktintriger och misstro. Här uppvisar författaren en förskräckande realism. Det gör den långa berättelsen oavlåtligt underhållande. Här finns en hel del att lära.
23 feb. 21