Jennifer Wegerup, som i övrigt verkar vara en klok människa, pläderade i tisdags i Aftonbladet (25 mars) för ett tiggeriförbud. Låt mig än en gång påpeka tankefelet.
Wegerups modell är: Förbjud tiggeriet och pressa sedan Rumänien på EU-nivå att ta itu med problemet. Men varför inte kasta om ordningen: Förmå Rumänien att lösa problemet och sedan behövs det inga förbud i Sverige. Har människorna det bättre i Rumänien, så reser de inte till Sverige. Och tills detta tillstånd inträder, så är varje förbud inhumant.
Men det är som om man tror eller hoppas att ett svensk förbud skall driva fram en lösning. I Bo Rothsteins fall kan man ju misstänka fantomsmärtor från en övergiven marxistisk katastrofteori. Det är bra att människor får det sämre för det leder till den enda tillfredsställande lösningen, världsrevolutionen. Det skall mycket förtvivlan och armod till för att utlösa revolutionen. Men varför tror Jennifer Wegerup och andra förbudsivrare på något så absurt? Att en svenskt förbud på något sätt skulle påverka Rumänien. Det bästa jag kan säga om det, är att det är en ganska rolig tanke.
Rumäniens ambassadör sa nyligen att eftersom Rumänien utbildar läkare som sedan flyttar till den rika världen där de får bättre betalt, så har den rika världen också ansvar för Rumäniens fattiga. Också ambassadörer befinner sig ibland på sandlådenivå och vill ha rättvisa mellan nationalstaterna. Tar ni våra läkare, skall ni också få våra tiggare! Däremot är det sant att vi alla har ett ansvar för våra medmänniskor oberoende av nationsgränser.
Beträffande Pär Lagerkvist finns det en sak att tillägga. Tror någon att han hade klarat sig i dagens förlagsklimat, att han hade fått ut en enda bok? Det är lätt att säga att jag överdriver, att kvalitetslitteratur fortfarande kommer ut och att en författare i nobelprisklass alltid klarar sig. Men jag tvivlar på det, faktiskt. Lagerkvist var extremt olönsam och det tog lång tid innan han nådde den position, då hans bristande lönsamhet kunde kompenseras av otvivelaktig status. Han ansåg länge mest besynnerlig och konstig. Så länge har inget förlag i dag tålamod att vänta på framgång, de må se hur mycket som helst att det är stor litteratur.
Så mycket är jag säker på. Sedan är det möjligt att det är långt värre än så. Att det som ger status idag är att vara storsäljare och inte att hålla hög litterär kvalitet. Hur långt förfallet har gått i detta avseende kan man, möjligen, fortfarande vara oenig om.
27 mars 14