Matilda Voss Gustavsson förde i Dagens Nyheter i onsdags (22 maj) ett resonemang som jag tyckte var mycket intressant. Någon slutförd analys är det väl egentligen inte. Eller också missar jag någon poäng. Men existentiellt intressant är det.
Hon börjar med Birgitte Bardots motstånd mot me too. Birgitte Bardot har haft kul i sin ungdom och gillat att bli uppskattad av män. Nu får hon höra att hon är ett tragiskt kvinnoöde, ett offer för männens övergrepp. Voss Gustavsson säger sig ha en viss förståelse för Bardots reaktion. Något man upplevt som positivt har avslöjats som något negativt. Man har bara varit för dum att inse detta.
Men det handlar om något mer än dessa enkla omvärderingar, resonerar Voss Gustavsson. Och berättar om en författarinna som skrivit en roman om en äldre man som utnyttjar en inte fullt vuxen kvinna. Först när författarinnan anklagas för plagiat måste hon medge att boken bygger på hennes egna erfarenheter. Och först då börjar hon förstå att det som för henne framstod som en lycklig kärlekssaga egentligen är en historia om övergrepp. För att skydda sig själv har man en tendens att tränga bort obehagliga insikter. Menar Matilda Voss Gustavsson. Om jag förstår henne rätt.
Jo, smärtsamma omvärderingar har vi alla varit med om. Vi har minnen av en underbar gemenskap och inser plötsligt att det aldrig var någon gemenskap. Där fanns ingen ömsesidighet. Det man trodde om den andra var båg. Men måste man inte vara mer relativistisk än så. Finns övergrepp innan man har definierat det som övergrepp? Och hur mycket beror på den ständigt verksamma mänskliga ambivalensen? Nästan alla gemenskaper är ju på gott och ont.
Det är en sanning att pedofili inte är bra för den som drabbas av det. Dess skadlighet bevisas av dess skadlighet. Självklart tänger vi bort det som det smärtar oss. Och som med allt vi tränger bort måste bortträngningen ge andra negativa konsekvenser för att insikten skall vara konstruktiv. Solklara övergrepp måste ha dessa konsekvenser för att vara solklara övergrepp.
Och om den manliga blicken uppskattar ens rumpa och bröst kan man naturligtvis bli kränkt. Men man kan troligtvis också bli glad. Här måste man nog föra diskussioner om historia och traditioner för att förstå hur kränkande det är att bli reducerad till en fysisk varelse. Problemet är dock mindre mannens tendens att ha blick för kroppen, än hans tendens att vara blind för anden.
Men jag har alltid uppskattat Birgitte Bardots ända. Det är trevligt att veta att hon inte skulle vara bedrövad över det. Ty jag skulle ha respekterat hennes bedrövelse om hon hade reagerat så.
1 juni 20