Magnus Linton hade i Obs i onsdags ett uppfriskande debattinlägg där han gladde sig åt hur vital kulturdebatten är. Det kan man hålla med om. Men det är inte utan att den på sina håll börjar bli lite andfådd.
Åsa Linderborg beskyller i onsdags (17.4) i Aftonbladet Monica Gunne i samma tidning (16.4) för att ha påstått att Omar Mustafa är för hedersvåld. Men detta har Monica Gunne varken skrivit eller menat, som var och en kan se, som kan läsa innantill. Eftersom Omar Mustafa är ordförande i Islamiska förbundet borde han ha arbetat aktivt mot hedersvåld, eftersom hedervåld är ett stort problem. Och Gunne misstänker att det kan ha varit lite si och så med det, eftersom Omar Mustafa i sitt avskedsbrev inte uttryckligen nämner frågan. Eller jämställdhet och kvinnorättigheter. Jag tycker visst att man kan polemisera mot Gunne, men man bör inte beljuga henne.
”Källkritik och empiri är tydligen nåt som journalister inte känner sig nödgade att tillämpa”. Säger Lindeborg i meningen före sin uppgörelse med Gunne. Det är nog ett högt krav, när det till och med verkar vara överkrav att kulturchefer skall kunna läsa innantill.
Ett intressant meningsutbyte mellan Ali Esbati och Yrsa Stenius avslöjar främst en bottenlös historisk okunnighet. (GP 17.4) Och det gäller båda debattörerna. Det Stenius polemiserar mot är Esbatis påstående att nazismen aldrig hade kommit fram om man förhindrat debatten och aldrig tagit debatten med antisemiterna. Mot detta påpekar Stenius att man inte hade någon fri debatt i nazitysland. Hade man haft en fri debatt så hade förintelsen inte kunnat äga rum. Man tar sig åt huvudet.
Först Esbati. Hans förmodan förutsätter att det fanns ett antirasistiskt etablissemang som hade kunnat utesluta nazisterna från debatten. Det är kolossalt ohistoriskt. Rasismen var inte alls tabu vid den här tiden, man trodde allmänt på nationalkaraktärer. Antisemiter var det gott om även utanför nazismen. Man hade kunna stoppa nazismen, men inte genom att vägra debattera med den. Det förutsätter en konsensus som inte fanns. Kommunister och nazister okvädade varandra en del, men mest slogs de. Det var ingen som fattade att det verkligt demoniska med nazismen var deras rabiata antisemitism. Däremot såg de klarsynta att nazismen var ett hot mot demokratin.
Stenius tror att man hade kunnat förhindra förintelsen genom fri debatt. Och hur debatterar en antinazist mot en nazist?
”Det är inhumant att förinta judar”. Och vad svarar nazisten då?Detsamma som han sa hela tiden när han hade monopol på debatten. Jo: ”Det är alldeles riktigt. Humanitet är inte något bra, utan en svaghet som det är varje medborgares plikt att bekämpa och sätta sig över”. Att detta var nazismens ideologi var helt klart för tyska folket, och alla andra folk, och någon debatt hade inte haft något att tillföra. Hade man däremot haft informationsfrihet så hade de varit förödande för nazibödlarna. Om man i minsta avskyvärd deltalj hade vetat vad som ägde rum i förintelselägren. Därför att denna praktik var så bottenlöst hemsk att den var för magstark för alla utom de mest fanatiska. Och det bästa argumentet mot nazismen. Är detta ideologins konsekvenser behövs inga ytterligare argument mot ideologin.
Kort sagt, irrellevanta historiska paralleller som slagträ för och emot publicistklubbens vilja att ta debatten med rasisterna.
Intressant är också att Edda Manga i Göteborgs-Posten (16.4) och Gunnar Bergdahl i Helsingborgs Dagblad (16.4) polemiserar mot de som ville avsätta Omar Mustafa, utan att med ett ord nämna motsidans argument. Att det som tillvitas honom är att han anses ha varit för tolerant mot intoleransen. En normal debattör hade försökt vederlägga detta och sedan gissat i det egentliga motivet är islamofobi. Kanske inte helt renhårigt, men det skulle låta sig göras. Men Bergdahl och Manga hoppar över motsidans uttalade argument och kör med islamofobin direkt. Det är att vara ojuste mot sina läsare. Både Bergdahl och Åsa Linderborg (se ovan) är kulturchefer. Och kulturchefer är som bekant personer som refuserar halvdåliga artiklar för att kunna skriva de verkligt usla själva.
En stackars man i Borås Tidning, Erik Jullander, (16.4) undrar hur man kan påstå att Åsa Linderborg har velat stoppa Jasenko Selimovic artikel bara för att hon kritiserade den? För att Erik, som kanske inte läser tidningar, inte skall behöva grubbla, skall jag upplysa honom om det. Det handlar om att Åsa Linderborg sagt att Selimovic artikel överhudtaget inte borde ha publicerats, den borde ha refuserats. Att refusera är att stoppa, ser Erik!
Och det är ju lite intressant med tanke på vad jag sa i en tidigare blogg om kulturredaktioners makt. Man får anta att Åsa Lindeborg hade refuserat Selimovic artikel om han försök få in den i Aftonbladet. Och av rena kvalitetsskäl kan man förmoda, något åsiktsrefus kan det ju inte vara frågan om. DN hade tydligen andra kvalitetskrav, lägre än Aftonbladets, vilket man inte skulle kunna tro när man läser tidningarna. Och tänk om Selimovic hade haft en åsikt som varken varit möjlig i DN eller i AB. Då hade han kunnat bli refuserad i hela svenska pressen. Av rena kvalitetsskäl.
Det går att maskera sin maktvilja och sin vilja att styra debatten. Men inte alltid med fullt bevarad trovärdighet.
19 april 13