I slutet av Sara Villius bok Madonna skickar hon förläggaren ett utkast av manuskripet till sin bok. Och får följande svar: ”Madonna är hardcore och oförsonlig och helt opassande. Vidrigt naken och under bältet.......Vi kan inte ge ut Madonna. Vi måste prata om det här! Kukar, fittor, fingrar i röven och spermasprut i gommen.......Herregud!!!”
Det är ju det minst intressanta man kan säga om den här boken. Kan bildade människor verkligen vara så fördomsfulla? Hur mycket sexualskräck finns det i landet? Men det är inte säkert att saken har ägt rum. Det kan ju vara fiktion. Boken har bevisligen kommit ut. Dock med en annan förläggare än den som givit ut hennes två senaste böcker.
Men annars är det en tunn bok som består av korta stycken. Man kan tänka på Nina Bouraoui. Det är stilistiskt väldigt välskrivet, men det är svårt att gripas av det som ter sig som korta dagboksnotiser. Och det gäller inte minst kärleksskildringar hur sexuellt explicita de än är. Kärleksskildringar som inte laddas av en gripande berättelse får svårt att ta sig in till läsaren. Sexet blir lätt lika vardagligt som allt annat.
Vad händer i romanen? Den som berättar är en gift kvinna med två barn och havande med det tredje. I den situationen träffar hon någon hon älskat förr. Det är hennes dramalärare från skolan, som alltså är åtskilligt äldre än hon och själv dramatiker. Och nu kysser de varandra på nytt. Och han gör därefter två obesvarade kontaktförsök. Det är först när hon fött sitt barn som längtan får henne att ta upp kontakten.
Hon är författare och inne i en improduktiv period. Försörjd av sin man och långvarigt oförmögen att skriva. Den tredubbla skammen att vara försörjd för att syssla med något föga lukrativt och sedan inte ens kunna göra det.
Nå, nu kan hon i varje fall glädja sig åt att ha en älskare, som givetvis också är gift. Det blir en kort tid av lycka. De skriver gemensamt på en bok och hon har fått något att skriva om för egen del. Men då upptäcker hon att hennes man också är otrogen. Egendomligt nog gör denna ödesgemenskap henne inte mer tolerant. ”Det skall inte hända igen”, försäkrar han dock. Hon ser det dock som ett skäl att lämna honom. Men det finns förstås ingen praktisk möjlighet.
Den sköra, möjliga lyckan finns tills älskaren bryter. Hon har nämligen visat vad hon skrivit om deras kärlek för honom. Och då vill han förstås inte vara med längre. Och hämnas med att skildra henne som en knarkade hora i sin nästa pjäs.
Och sedan är det mest elände. Den äkta mannen återknyter med sin älskarinna eller om det pågått hela tiden. Och skilsmässan tycks oundviklig.
Och författarinnan är rädd för att vara ensam. Glimtar från hennes tidiga ungdom, där hon tidigt hade ett starkt erotiskt intresse, vittnar om hennes behov av att bli bekräftad. Hennes terapeut talar om hennes omognad, men det är ju en smula moraliserande och beskriver dåligt hur det är. Hon kan längta efter lugn och ro och vardaglighet. Men annars är det köttets längtan och skräcken för köttets ensamhet som driver.
Och författarinnan är rädd för att tvingas ta ett arbete och ge upp författandet. Hur skall man orka skriva om man jobbar hela dagarna? Vilket just måste bli förhållandet efter skilsmässan. Men det är inte nödvändigt att vara författare. Jag tror att det finns många falska föreställningar här. Varför skall man skriva om man inte känner att det är nödvändigt? Varje text är ett under. Och den är ett under, oavsett hur den av sakförståndiga sedan bedöms. Nämligen om man känner att texten är bättre än man egentligen förmår. Föreställningen att en författare är en person som ständigt producerar litteratur måste man göra upp med. Det blir kanske bara ett verk. Man får se det som ett under varje gång. Naturligtvis kan man skriva för att hålla sig igång i hopp om att det kommer något verkligt bra. Men jag tror man måste göra upp med författaridentiteten som roll och yrke. Det är med skrivkramp som med sömnlöshet. Oron för detta tillstånd tenderar att göra det värre.
27 april 20