Snön i Lund får mig att tänka på Göran Sonnevis berömda vietnamdikt. Den är skriven i februari 1965 och publicerades i BLM, den ledande litterära tidskriften. Då är det två månader till jag skall ta studenten i Ljungby och sedan kommer jag på hösten till Lund. Sonnevi använder snön i Lund som symbol för lögnen och det som döljs. Dels skall USA ge ut en vitbok om kriget, där Nordvietnam anklagas för aggression. Sonnevi ser platsen där han bor- Lund med omnejd- förvandlas till en allt vitare bok. ”De döda är siffror, som vilar, virvlar som kristaller, i vinden över fälten”. Snö blir naturligtvis också en symbol för det som snöar över och göms.
Så konstigt kan det vara med tid. Då var det kriget som stod i centrum, platsen och vädret, kunde på sin höjd användas som symbol. Och nu är det platsen och vädret som får mig att tänka på detta krig, som präglade en hel generation. Det är den eviga, virvlande snön i Lund som är det tidlösa, som förenar en tid med en annan.
Jag har funderat mycket på vietnamkriget. Det väckte ett stort engagemang. Var och varannan dag stod det artiklar om kriget på Aftonbladets kultursida. Det var långa artiklar, skrivna av unga aktivister, som rakt och enkelt, beskrev krigets aktuella förlopp. ” Vad har detta med kultur att göra?”, frågade de traditionella, som var ovana också vid politisk debatt på kultursidorna. Och detta var inte ens debattartiklar utan en alternativ utrikesrapportering. Sara Lidman skrev ofta i samma ämne. Hon hade ju redan en kulturell position. Hennes artiklar var inte heller i första hand sakliga rapporter. Utan artiklar burna av stark moralisk indignation. En rättfärdig profetröst och tidningens kulturchef, Karl Vennberg, tycktes betrakta henne närmast som ett helgon. Jag berättar detta för en ung generation och den får självklart själv göra sina reflektioner. Vad betydde det för Sara Lidmans självbild? Vad betydde engagemanget för de engagerade för resten av deras långa liv?
Varför blev engagemanget för Vietnam så exceptionellt starkt. Politiska orättfärdigheter har funnits både förr och senare. Min egen hypotes är att det handlar om Televisionens genombrott. För första gången kunde man se verkligheten och man hade ännu inte blivit avtrubbad och lärt sig att blunda. Det är en hypotes som måste kompletteras med många andra. Varför fanns detta allvar och denna vilja till medmänsklighet hos just den här generationen?
Liknöjdhet och cynism är ju en lika möjlig hållning. Att den som är ung ännu inte hunnit bli desillusionerad gäller för alla generationer.
Marxismen blev denna generations ideologi. Också där är det rimligt att ställa frågan varför. Sekterismen och fanatismen följde i dess spår och splittringen mellan Sovjet och Kina kom att bidra till desillusionen. Man hade en tydlig fiende, USA, som blev allt tydligare, men var hade man själv hamnat och varför?
Det har talats mycket om vänsterns skuld, men det är så mycket annat som återstår att förklara. Hur påverkar det att man i tio år med hela sin själ levde i sydostasien. Där fanns ju också starka känslor av solidaritet och glorifierande. Kan man bara lämna ett förflutet? Det var för all del en generation som var aktivt och programmatiskt traditionslös. Det av mesta arvet, bildningsarvet, det intellektuella arvet, upplevdes som onödigt och irrelevant. Kanske, tänker jag mig, lämnade man lika lidelsefritt sitt eget förflutna. Nu var det enda som betydde något. Nu som då.
21 jan.13