Jag tänkte på det, när jag skrev min blogg i går. Det finns en populär, felaktig, vänsteranalys av sverigedemokraterna. Ofta framställs den som den analys som verkligen går på djupet, som hittat botemedlet och roten till det onda. Jag kan hänvisa till Lars Henriksson när han recenserar LO - ekonomen Dan Andersson i Göteborgs-Posten (9 aug). Men Göran Greider har också varit inne på den tanken.
Om något etablerat parti verkligen förde vänsterpolitik av traditionell socialdemokratiskt slag och man pedagogiskt lyckades förklara vilkas intressen man företrädde, så skulle man fånga upp alla missnöjda och marginaliserade i en konstruktiv revolt. Och då behövdes ingen främlingsfientlighet.
Denna analys bortser från att det handlar om starka känslomässiga behov. Känslan av underläge är inte betingad av ett faktiskt socialt läge. Det betyder alltså inte att kommer man bara ur detta läge så löser sig alla problem. Det viktiga är inte att få det bättre materiellt. Upplevelsen av misslyckande finns på alla plan, också de rent privata. Känslan av att vara lurad av dem som påstår sig veta bättre, avund mot dem som finns omkring en, känslan av att få sina djupt kända fördomar avfärdade just som fördomar. Det är detta djupt upplevda loserskap som måste kompenseras och för detta behövs syndabockar. Därför är främlingsfientligheten främst en mental åkomma. Naturligtvis har den uppstått ur den enskilda människans hela livserfarenhet, alla misslyckanden på det sociala och personliga planet. Känslan av omvärldens förakt inte minst. Denna livsupplevelse hänger förvisso på något sätt samman med hur samhället är konstruerat. Lösningen ligger i ett samhälle utan losers, socialpsykologiskt och materiellt. Det förefaller idag mer utopiskt än någonsin. Jag undrar om det någonsin kan vara möjligt att skapa ett samhälle utan mindervärdeskänslor hos några. Men bortsett från det så är tanken att man innan detta samhällstillstånd är etablerat, skulle kunna förmå människor att se att räddningen ligger här, ännu mer utopisk.
Den som försöker förändra en sverigedemokrat genom att angripa hens främlingsfientlighet gör henom åtminstone den hedern att tala om det hen själv tycker är viktigt. Talar man i stället om samhällets orättvisa strukturer och att det finns en möjlighet att förändra dem till det bättre genom att kämpa för detta – hur framstår man då? Naturligtvis som en elitist som inte lyssnar, som förklarar bort det som är problemet.
Så jag tror att den här förment djupare vänsteranalysen, mest är tillfredsställande för den som skriver den. Ett litet ögonblick tror man sig ha blickat djupare.
13 aug.14