Jag läser vidare i Sten Anderssons bok om Ludvig Wittgenstein. Oupphörligt fascinerad och irriterad av denna motsägelsefulla och inkonsekventa bok. Och jag funderar på vad jag skall ta upp som kan ha intresse också för den filosofiskt obevandrade. Och kommer fram till två saker.
Det ena är Anderssons utläggning om vad det innebär att vara geni. Det andra är hans angrepp på analytisk filosofi.
Minns dock först vad jag skrev i en tidigare blogg. Andersson beskriver Wittgensteins personliga besynnerligheter. Och kommer då också in på hur människor förhöll sig till dessa besynnerligheter. Där är han ganska rimlig, han beskriver vad som hände och försöker ge psykologiska förklaringar. Men här finns en grundläggande konstighet. Det är som om någon med starka känslor beskriver de överdrivna reaktionerna på en olycka. Se här hur häpnadsväckande och överdrivet man reagerar! Men själva olyckan analyseras inte, själva orsaken avfärdas eller får ingen ingående beskrivning. Wittgensteins genilater beskrivs på ett korrekt sätt. Att han saknat geni, sägs inte rent ut, men antyds.
Sten Andersson tycker illa om analytisk filosofi i allmänhet och Ludvig Wittenstein i synnerhet. Hur gör han då? Ja, han gör Wittgenstein till den mest typiske representanten för analytisk filosofi. Men så är det långt ifrån. Wittgenstein är både genom sitt tänkande och sitt beteende otypisk. Han är den store avvikaren i en strikt logisk tradition, accepterad bara för att han håller även som logiker. De metafysiska dragen såg man inte eller bortsåg ifrån. Och dessa drag har väl just bland analytiker ansetts lite pinsamma.
Andersson beskriver sina egna erfarenheter från filosofiska institutionen i Göteborg i slutet av 60-talet, början av 70-talet. Ett för den analytiska filosofin typiskt dårhus, tycks han mena. Jag läste i Lund vid samma tid och har rakt motsatt uppfattning. Det intryck man fick var av överkontrollerade, föga känslomässiga personer, kanske en smula hämmade. Utbrott förekom aldrig. Det var alltså Wittgensteins motsats och jag är övertygad om att det också gäller Cambridge. Det Mats Furberg berättar om J.L. Austin är symptom på något annat och ligger i linje med den noggrannhet och intensiva koncentration, det tankemässiga pedanteri, som analytiskt tänkande kräver. Det är något annat än att slå i dörrar och få utbrott. Det är det överkontrollerade, inte det okontrollerade.
Wittgenstein skrämde otvivelaktigt genom sin våldsamhet – förnuftiga människor insåg att det var klokt att ligga lågt, som man beter sig mot galningar – i övrigt var väl hans exotiska beteende accepterat i toleransens namn. Eftersom han nu var en lysande logiker. Romantiska studenter kunde naturligtvis ta efter en beundrad lärare. Bland balanserade och hämmade människor verkar motsatsen oftast fascinerande. Men de flesta fann honom säkert prövande, en utmaning mot deras tolerans.
Jag kommer i ett senare blogginlägg att försvara den analytiska filosofin. Men jag skall avsluta med en diskussion om geni – begreppet.
Andersson pekar på Wittgensteins genilater, men förnekar hans geni. Är geni en ursäkt för genilater? Nej, vill jag svara, mycket bestämt. Men förekomsten av genilater bevisar inte att man är en bluff. Det kan man endast argumentera för genom att noggrant undersöka tänkandet.
När det gäller frågan: ”Vad är ett geni?” har Andersson ett vilseledande svar. Geni är, enligt Andersson, något man utnämns till, det handlar om omgivningens värderingar. Detta är ogenomtänkt prat.
Begreppet geni är naturligtvis oklart. Men låt oss i stället tala om extrem begåvning med ett inslag av kreativitet. Vem vill förneka att något sådant finns? Somliga begåvningar erkänns av omgivningen, andra inte. Enligt Anderssons logik skulle vem som helst kunna bli utropad till geni. I stället är det så att vissa extrema begåvningar erkänns och andra inte. Ibland finns social bekräftelse, ibland saknas det. Det är något annat än att säga att geniet helt och hållet skapas av den sociala bekräftelsen. Naturligtvis kan också rena charlataner utropas till begåvningar. I konsten är det inte så lätt att skilja ett geni från en bluff. När det gäller tänkande finns helt andra möjligheter till objektiv bedömning.
Är det inte Wittgensteins extrema skarpsinne som gör att han får den position han får? På tvärs mot kraven på formella meriter. Beror det inte på några stora filosofers extrema intellektuella hederlighet och deras förmåga att skilja stort från smått? Russel överträffade Frege rörande ett filosofiskt problem och det gick Frege djupt till sinnes. Han hatade därefter engelsmän och slutade som nazist. Russel måste ha funderat på hur han själv skulle reagera om han såg sig överträffad. Andersson ser inte den moraliska prestationen i detta. Han tycker bara det är konstigt.
30 jan.14