Vidare Handke-debatt
Debatten om Peter Handke går vidare. Roligt är att Björn Wiman i Dagens Nyheter (20 okt.) har några vackra ord att säga om Rebecka Kärde (19 okt.). Visserligen är jag polemisk mot det hon menar, men vår värderade medarbetare är naturligtvis till skillnad från alla andra, som sagt detsamma, en hederskvinna. Tydligare kan humbugslandet inte illustreras. Frågan är om hon som medarbetare hade fått säga det hon gör om hon inte suttit i nobelkommittén. Och det avslöjar att det fria ordet är en fråga om makt. Det var ju smart tänkt av akademien att ta med en kritiker från Dagens Nyheter och en från Göteborgs – Posten. Blir det bråk så måste de försvara akademien i sina tidningar. Och tidningarna måste trycka dem. Och får de därefter kritik i sina egna tidningar så måste det ske med fotskrapande.
Amanda Sokolnicki (DN 18 okt.) har naturligtvis rätt i att när akademien börjar yttra sig om Peter Handkes åsikter så tar de ju ändå politiska hänsyn. Och visst kan man kritisera Henrik Petersen i Svenska Dagbladet (18 okt.) när han skriver att ett flertal av Handkes utspel är helt och hållet oförsvarbara. ”Men någon krigshetsare är Peter Handke inte. Han är ingen Ezra Pound”. Det oförsvarbara kan tydligen kompareras.
Men jag undrar om det inte måste vara så. Det finns politik så omoralisk att det spränger alla gränser. Då gör man inte bara ett politiskt ställningstagande som är omoraliskt. Man säger eller gör något som i ondska och galenskap är bortanför allt. Sedan återstår det att diskutera var gränsen egentligen går.
Ezra Pound fick aldrig nobelpriset. Var det rätt? Borde Louis - Ferdinand Céline ha fått det? Vi har olika åsikter om ondskans gränser. Och också olika åsikter om litterär storhet. Ett val är alltid ett val i tiden. Vi är alla förblindade av tiden. Vem vet vilka nobelpristagare som är stora om hundra år. Och vem vet om det om hundra år längre finns några kvalificerade bedömare.
22 okt.19
4 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Handkes nobelpris
Nästa inlägg: Werner om en bildningslucka
En komplettering (om det är tillåtet).
Fallet Peter Handke visar att bedömningen av litterära meriter och utomlitterära fakta, oftast politiska och moraliska förhållanden, vid valet av presumtiva Nobelpristagare är en mer komplicerad process än man tidigare trott. Och den insikten har säkerligen — nu om inte förr — drabbat även ledamöterna av Svenska Akademien och ledamöterna av Nobelkommittén själva. För det första måste man kunna skilja ut det politiserade och det moraliskt oförsvarbara från det rent litterära i de texter (romaner, noveller, essäer etc.) som ligger till grund för värderingen av författarskapet. Och för det andra måste bedömningen gälla hela verket. Finns det texter (romaner, essäer etc.), där det råder tvekan om huruvida de fastställda kraven är uppfyllda, måste domslutet vara att den presumtive Nobelpriskandidaten inte längre kan komma ifråga — förutsatt att Nobelkommittén gör korrekta bedömningar utgående från det moraliskt (eller i vid mening politiskt) försvarbara i texterna, dvs. agerar helt opartiskt, inte utesluter något (någon text) ur författarens produktion osv. Inte bara gäller bedömningarna av presumtiva Nobelpristagare var gränserna för det moraliskt och ideologiskt försvarbara går, dessa bedömningar måste också ur perspektivet av det moraliskt försvarbara gälla hela verket och inte utesluta delar av det, texter som man inte tar hänsyn till.
I Peter Handkes författarskap finns det ett omdiskuterat verk, en reseberättelse, som väckt häftig debatt. Det har titeln “Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit für Serbien”. Det talas här redan i titeln om rättvisa för Serbien. Jag citerar slutet ur en artikel av Thomas Steinfeld, ledande redaktör för Süddeutsche Zeitung. “Peter Handke misstänktes för att, om inte direkt ha försvarat, så åtminstone relativiserat serbernas krig och krigsförbrytelser. Denna misstanke, som hos flera kritiker stegrats till visshet, följer Peter Handke i spåren den dag idag. Det tycks inte hjälpa att han redan sedan flera år tillbaka tydligt distanserat sig från den serbiska politiken och serbernas krigföring och kallat massakern i Srebrenica för “det värsta brott mot mänskligheten” som begåtts i Europa sedan andra världskriget. Och det handlade inte alls om politik i Peter Handkes fall i hans reseberättelse. Snarare hade han mot skuldbeläggningen av serberna, som var grunden för bombardemanget av framför allt civilbefolkningen och inte politikerna, velat ställa inte bara en betraktelse utan även ett språk, som inte handlade om skuld och oskuld utan om att ge utrymme för den enskilde och hans erfarenheter. Att Peter Handke fått föga gehör för denna önskan får debatten om hans relation till Serbien att framstå som på gränsen till tragisk.” (Min översättning.) Se även Aleksander Motturis artikel https://www.svd.se/handke-visar-brist-pa-omdome-i-... och Roger Fjellströms debattartikel https://www.svd.se/nobel-hade-knappast-hyllat-vale...
Tuus Dag Wiberg
Broder!
Tack för att du ger en glimt av den internationella debatten om Handke. Dina inledande reflektioner sammanfattar bra en problematik. Hur skiljer man fiktion från verklighet när verkligheten ingår i fiktionen? Finns det något sådant som ren litteratur? Det är sant att akademien bestämt sig för att bedöma hela författarskap och då måste man ta hänsyn till allt en författare skrivit. Man kunde naturligtvis ha menat att det bara är det obestridliga mästerverken som skulle vara med i bedömningen. Men det är inte vad akademien beslutat sig för.
tuus Lars Westerberg
Wiman är förvisso en opportunistisk maktspelare, och det är naturligtvis sant att ingen kultursida lever i absolut frihet: det finns många olika slags tryck och dolda lojaliteter (inte minst mot tidningens ledning och för att sälja avisan). Men DN och dess kultursida har inte alltid varit lika dåliga och försedda med skygglappar som de är numera. skulle jag säga.
mvh Magnus
Säg mig en tidning, en enda i historisk tid, där man inte lojalt hållit vår käre medarbetare om ryggen. Och agerat efter principer som är stadfästa för att skydda medarbetarnas maktutövning.
Bara en enda gång har det förekommit. På Helsingborgs Dagblad mot medarbetaren Lars Westerberg. Där tidningen agerade illojalt mot mig vilket fick mig att ropa: Äntligen! Det drabbade visserligen mig men det var så utomordentligt skönt att en enda gång gällde inte vänskapskorruptionslagarna.
Beträffande DN så tror jag det var värre på Olof Lagercrantz tid. Men det har ju funnits andra perioder när det nog var bättre.
tuus Lars Westerberg