Debatten om Peter Handke går vidare. Roligt är att Björn Wiman i Dagens Nyheter (20 okt.) har några vackra ord att säga om Rebecka Kärde (19 okt.). Visserligen är jag polemisk mot det hon menar, men vår värderade medarbetare är naturligtvis till skillnad från alla andra, som sagt detsamma, en hederskvinna. Tydligare kan humbugslandet inte illustreras. Frågan är om hon som medarbetare hade fått säga det hon gör om hon inte suttit i nobelkommittén. Och det avslöjar att det fria ordet är en fråga om makt. Det var ju smart tänkt av akademien att ta med en kritiker från Dagens Nyheter och en från Göteborgs – Posten. Blir det bråk så måste de försvara akademien i sina tidningar. Och tidningarna måste trycka dem. Och får de därefter kritik i sina egna tidningar så måste det ske med fotskrapande.
Amanda Sokolnicki (DN 18 okt.) har naturligtvis rätt i att när akademien börjar yttra sig om Peter Handkes åsikter så tar de ju ändå politiska hänsyn. Och visst kan man kritisera Henrik Petersen i Svenska Dagbladet (18 okt.) när han skriver att ett flertal av Handkes utspel är helt och hållet oförsvarbara. ”Men någon krigshetsare är Peter Handke inte. Han är ingen Ezra Pound”. Det oförsvarbara kan tydligen kompareras.
Men jag undrar om det inte måste vara så. Det finns politik så omoralisk att det spränger alla gränser. Då gör man inte bara ett politiskt ställningstagande som är omoraliskt. Man säger eller gör något som i ondska och galenskap är bortanför allt. Sedan återstår det att diskutera var gränsen egentligen går.
Ezra Pound fick aldrig nobelpriset. Var det rätt? Borde Louis - Ferdinand Céline ha fått det? Vi har olika åsikter om ondskans gränser. Och också olika åsikter om litterär storhet. Ett val är alltid ett val i tiden. Vi är alla förblindade av tiden. Vem vet vilka nobelpristagare som är stora om hundra år. Och vem vet om det om hundra år längre finns några kvalificerade bedömare.
22 okt.19