Verk och dagar
Det är inte riktig bra med den leda jag känner över mitt ältande. Kanske borde jag ta en längre paus från mitt bloggande. Dock vet jag att jag då skulle få omedelbar lust att skriva. Kanske handlar allt om grundläggande existentiella problem. Helvetet är de andra, säger Sartre.
Vi har alla våra begränsningar. När vi lyssnar till vad någon säger eller skriver upptäcker vi inte alltid våra medmänniskors poänger. Och våra egna förblir oupptäckta. Jag märkte redan i min ungdom att andra tog fasta på andra saker i mitt skrivande än jag gjorde själv. Det verkade som om en stor del av min begåvning bara kunde upptäckas att mig själv. Och då är det väl knappast troligt att den fanns, utan bara var en form av självsentimentalitet. Medan en för mig omedveten begåvning hyllades av andra.
Som åldrad bloggare gratulerar jag mig ibland till min obemärkthet. Näthat och mobbing har jag hittills undgått. Inte nog med att tiden är förflackad, den är också ondsint. Kampen om uppmärksamheten är stålhård, att tänka efter och fördjupa sig är onödigt och tidskrävande. Tankeschabloner och snabba kommentarer anses bra nog. Nog är det skönt att vara utanför allt detta.
Och ändå blir det en sorts ensamhet. Man mödar sig och ibland blir man nöjd med sina bemödanden. Ibland inte. Man för en sorts dagbok över sitt alltför ofta oviga tänkande. Och ingen bryr sig om att skilja det ena från det andra. Det finns ingen objektiv instans. Bara ett mummel av röster som sällan når en. Man bör, tror jag, vara nöjd med detta. Några tappra följer ens blogg och den del kommenterar flitigt och ofta intelligent. Resten av texterna guppar som flaskpost och upptäcks kanske efter två år av någon som sökte något annat.
Jag minns att jag i min ungdom prisade kulturjournalistiken, Aftonbladets Innerspalt mest. Därför att här fanns ett dagligt tilltal, en röst i nuet. Jag stod och läste Innerspalten medan jag stod och kokade mitt the på Smålandsgården. Jag tog med mig tidningen när jag gick ensam på bio. För att läsa innan filmen började. Man kunde nämligen unna sig kulturella upplevelser fast man var ensam. Världslitteraturen har alltid varit min tröst men kultursidornas dagliga tilltal ville jag inte avstå ifrån.
Hur är det idag? Jo, jag är fortfarande road. Jag är en gammal man och det är naturligare att jag är en främling i tiden än det var när jag var ung. Då kunde jag dock uttrycka det utan att det framstod som gubbgnäll. Jag får numera nöja mig med känslan av att om man förstode mig skulle man känna sig drabbad. Det är kanske trösterikt.
16 mars 16
Bloggen tar nu uppehåll två veckor. Först åker jag till Warszawa och sedan är det påsk. Jag återkommer onsdagen 30 mars.
3 kommentarer | Skriv en kommentar | Kommentarer RSS
Skriv en kommentar
Föregående inlägg: Dagens könskrig
Nästa inlägg: Hustrumisshandel?
Du menar att vi andra inte fattar din storhet? Jo det gör vi nog, fast vi reagerar på andra saker än dem du själv vill lyfta fram. Tror du kanske att du är ensam om detta?
Jag kommer nu att tänka på en scen i filmerna om de excentriska damerna på Grey Gardens. Lilla Edith hade äntligen fått den uppmärksamhet som hon ansåg sig vara värd och sade till de filmande bröderna ungefär så här: Ni ser mig inte riktigt som jag ser mig. Men ni ser bra saker, och det är bra.
Ja, du har säkert rätt. Det är ett allmänt problem. H.C. Andersen ville inte skriva sagor. Conan Doyle ville inte skriva deckare. Det ville däremot Allan Alexander Milne, men han skrev tyvärr Nalle Puh. Man får vara glad att man kan skriva något alls. Och det har kanske rent av en poäng att då och då skriva det som ingen vill höra. Varför beklaga sig över att vara missanpassad när det i hög grad är ett val?
Så man bör vara tacksam mot sina trogna läsare, du har helt rätt i detta. Kloka och kvicka kommentarer som dina är nästan alltid upplyftande.
tuus Lars Westerberg