Återigen polariseras debatten när det gäller terrorismen. Judith Kiros senaste artikel i Dagens Nyheter är exempel på det (24 juli). Varför tar man inte det rasistiska våldet på lika stort allvar som våldet från muslimer? frågar hon sig. Vad är det egentligen vi försöker undvika genom att tala så tyst om högerextremismen? frågar hon vidare.
Johannes Forsberg i Expressen (23 juli) hade dagen före en förklaring. Att man väntar på mera information kan ibland vara en förklaring till att liberala ledarskribenter är tysta om rasistiska brott. Tänkande människor tar emellertid all sorts terrorism på allvar. Endast dumhögern drabbas av vänsterns kritik. En vänster, som ofta nog är dumvänster, när den raljerar med det islamistiska hotet.
Men, säger Forsberg. ”Sedan är det naturligt att jihadisterna uppmärksammas mer, när de med ofattbar grymhet krigar för att bygga ett fruktansvärt imperium, med hundratals svenskars hjälp”.
Det kan man fundera en del på. Var ligger eftertrycket? Är deras grymhet så mycket större än högerextremisternas? Är det mängden svenskar som är inblandade, som är det avgörande? Eller är det att man bygger ett imperium?
Grymheten kan väl komma på ett ut. Den internationella räckvidden är naturligtvis däremot en viktig faktor. Även högerextremismen är global, men har väl inte samma internationella nätverk. Men nog är högerextremismen ett större hot för svenska medborgare än vad IS är. Låt vara att hotet här främst drabbar en utvald minoritet. Så globalt tycks jihadismen vara viktigare, lokalt högerextremismen. Det hedrar kanske ledarskribenterna att de bedömer svenska problem som mindre viktiga än internationella.
En annan ofta hörd klagan från vänster är att psykologiska faktorer ofta används som förklaringar när det gäller högerextremistisk terrorism. Politiska förklaringar används däremot allmänt när det gäller islamistiska terrorister. Det är en rimlig kritik. Själv betonar jag alltid den individualpsykologiska förklaringen. Jag tycker inte att den används för mycket när det gäller det högerextrema våldet. Däremot borde den användas som huvudförklaring också vid annan terrorism. I båda fallen är naturligtvis den ideologiska förklaringen också och i lika hög grad relevant.
Blir man mördare är man i någon mening gravt störd. Mord är inget för gemene man. Vanliga muslimer är naturligtvis lika goda medborgare och vid lika sunda vätskor som vi andra. Och ingen störning verkar i ett vakuum. Bakom Behring Breivik står hela raden av rasistiska bakblåsare, bakom de störda unga männen deras ideologiska inspiratörer. Det dessutom rimligt att betrakta IS som högerextremistiskt. Bara den totala kollaps som identitetspolitiken medför kan leda vänstern till något sorts – låt oss hoppas villkorad - solidaritet. Icke-vit terrorism är med nödvändighet vänster, är väl tanken. Det är inte den aggressiva våldsförhärligande chauvinismen eller den auktoritära moralkonservativa intoleransen som för vänstern är avgörande utan det etniska ursprunget och den bruna hyn. Och så får viss högerextremism gälla för vänster.
En bra illustration till vår usla debatt gav Jan Guillou i Aftonbladet i går (26 juli). Så infantil är alltså debattnivån. Det viktiga är att själv vara bäst på att använda ordet terrorism på rätt sätt. Guillou måste ju vinna debattmatchen åt laget. Duktiga små pojkar nästan spräcker sina kortbyxor. Deras blossande kinder kunde väcka en vuxens ömhet om inte den stora, vida verkligheten vore så hemsk.
27 juli 15