Så övergår julhelgen i nyårshelgen. Min hustru har inget gott förhållande till denna helg. Hon tycker inte om att blicka tillbaka, hon vill leva nu. Och samtidig verkar det väl skrämmande att tänka så långt framåt som ett år. Den glada överraskningen kan man ju inte föreställa sig, kunde man det vore det ingen överraskning och vilka faror som lurar vet man alltför väl. Därför blir jag ensam med min nostalgi.
I hela min barndom bodde jag i Växjö stift. Det var de klockorna som ringde för mig. Ändå är det naturligtvis Lund som format mig. Det är till lundatradionen, det lundensiska, jag hela tiden förhållit mig. Det sägs att den ironiska skeptisismen är typisk lundensisk och säkert är att den hjälpte mig att hålla distans till mina revolterande generationskamrater. Många är skepiska till begreppet ”lundensisk”, finner det beteckna en konservativ metafysik, utan motsvarighet i verkligheten. Men då tänker man alltför empiriskt. Vad som finns är en speciell ton hos ett antal ur Lund sprungna litteratörer. Det lundensiska kan inte exakt definieras, lika lite som kvalitet, men en viss form av beläsenhet, ger en öra för sådant. Den tillhörigheten ger också distans till de mediala figurer som armbågas i massmedierna.
Det som gjorde det lätt för mig är att den lundensiska traditionen innehåller både konservativt, liberalt och socialistiskt. Bland mina idoler finns konservativa som Frans G. Bengtsson och Frank Heller, liberaler som Tristan Lindström och Ivar Harrie, socialdemokrater som Bengt Lidforss och Tage Erlander och marxister som Arnold Ljungdahl och Per Meurling. Eller sådana som börjar som marxister och slutar som antimarxister som Stig Ahlgren och Melker Johnsson. Det gäller ju nämligen inte bara att hålla distans till kulturvänstern utan också till kulturhögern och till en och annan alltför äppelkindad liberal. Det är att välja att inte ha någon opinion bakom sig, men en tradition. Och ju mer du säger ”Detta är mossigt och förlegat” dess mer bekräftar du att det är du som representerar makten, inte jag.
Länge förnekade jag mitt förlundensiska förflutna. Jag kommer från ruttna byar i Småland. I Lund är det ingen rekommendation att vara smålänning. Bengt Lidforss blev anklagad för mord av den konservativa opinionen därför att en smålandsteolog fick hjärtslag efter att ha hört honom angripa kristendomen. Men jag har försonat mig med mitt förflutna och finner att det blivande lundaoriginalet var original redan i folkskolan (låg och mellanstadium). Det är ovanligt, tror jag, att barn väljer eller accepterar att vara annorlunda. ”Lars har alltid varit en stofil” sa min gamle konservative far.
28 dec.12