Idag går världen under. Och skulle den, mot förmodan, inte göra det så är det årets mörkaste dag i morgon.
Jag funderar på skillnaden mellan att dö och att världen går under. Skillnaden är att man vid världsundergången inte meningsfullt kan undra vad som händer i världen, i den nämaste omgivningen, efter ens död. Jag tänker också på de olika associationer man har när man säger att något slutar och när man säger att det avbryts. Slutet, upphörandet är ofta förknippat med känslor av förlust. När människor dör eller när vi gör andra tunga förluster. Och när vi själva dör finns samma känslor, det är bara det att det inte är vi själva som sörjer. Men vid världsundergången sörjer ingen. Det liknar en glödlampa som slocknar. Vi skall alla dö, nu dör vi alla samtidigt. Kanske tycker man att det är lite snopet att dö i unga år. Och den snopenheten känner i så fall de unga vid tanken på dagens världsundergång. Men inte vi gamlingar, inte.
Min kloka kommentator konstaterar att min klagan över min blogg är lite vag. Enhetligheten i ton skapas av att det faktiskt är jag som skriver. Mer lik mig själv från gång till gång än jag anar. Kanske längtar jag tillbaka till den jag var när jag var ung. Jag var olycklig och det gav en intensitet åt mina texter. Det är jag inte längre och det bör jag vara glad över. Jag var mycket debattintresserad, men ett långt liv som tyckare, där jag faktiskt ibland har fått leta efter ämnen, har naturligtvis vant mig vid att koncentrera mina tankar vid debatten. Det klokaste jag kan göra är att försöka vara så sann som möjligt mot den jag faktiskt är i dag.
Det är många debatter jag inte kommenterar. Jag har samma åsikt om dödsskjutningar och amerikanska vapenlagar som alla andra. Och de bisarra i resonemangen att de vapenvänliga tar varje dödsskjutning som ett exempel på att det behövs mer vapen för att försvara sig mot alla galningar. Hustrun läser från en kolumn i Dagens Nyheter: ”Bestämmelser om säkerhet på arbetsplatsen innehåller fem sidor om stegar, men de federala myndigheterna inte vill ta upp frågan om verkliga begränsningar av antalet vapen. Cirka 300 amerikaner omkommer varje år i olyckor med stegar, 30 000 dödas av vapen”. ”Jag förstår att de är rädda för stegar” kommenterar jag sarkastiskt. ”Stegar kan man ju inte försvara sig mot med vapen”.
Men det finns debatter som skaver. Och som jag tänker återkomma till när jag tänkt färdigt. Ibland anar man tankefel utan att tydligt kunna precisera vad det är som är galet. Då är det bara att tänka vidare.
Jag tar nog jullov nu och återkommer i mellandagarna.
21 dec.12