Så ser jag slutligen om Ingmar Bergmans Vargtimmen. Det är ingen favoritfilm. Men jag har varit intresserad av att ge den en ny chans. Den handlar ju om existentiella ting, om inre demoner. Det borde vara intressant, på det vanliga bergmanska sättet. Var det något jag missade när jag först såg den?
Bergman säger själv i Bilder att han länge betraktade den som ett misslyckande. Men nu ser den inte som en tillbakagång, utan som ett vingligt steg i rätt riktning. Nå, det där med en konstnärs inre utveckling är en sak, det enskilda verkets värde och vikt en helt annan. Han hänvisar bakåt till Persona, utan Persona hade han inte kunnat göra Vargtimmen. Där är det lätt att se likheterna. Det ligger nära fenomenet folie a deux, tvågalenskap. Eller om något vidare: en så stark identifikation med en annan människa att det leder till egen identitetsförlust. Bergman skulle sedan regissera för TV Ulla Isakssons klassiska folie a deux- skildring, De två saliga. Men annars tycker man att det är ett tema han sedan släpper. Men hans filmer är ju rika. Ett citat ur Vargtimmen går igen i Ur marionetternas liv : ”Spegeln är krossad men vad speglar skärvorna?” Men det har, såvitt jag förstår, inte med det övergripande temat att göra. Den andra sena film han hänvisar till är Fanny och Alexander. Där det också händer gåtfulla saker efter flykten från biskopshuset.
Men allt nog. Två människor lever på en ö. Mannen är en konstnär i stor kris, plågad av sömnbrist och nattliga mardrömmar. Och det gör också den vanliga verkligheten mardrömslik. Verklighet övergår i mardröm, mardröm i verklighet. Det handlar också om en erotisk besatthet, en olycklig bundenhet som konstnären inte kommer ur. En kvinna från det förflutna, som han mött på ön. Han möter också närgångna beundrare med ett kannibaliskt förhållande till den de beundrar, filmen hette från början Människoätarna. Alla dessa demoner visar sig och det är redan från början tydligt att hustrun är smittad. Eftersom det är hustrun som är berättaren och konstnären till slut försvinner, låter det sig tänkas att konstnären aldrig har funnits till och att allt egentligen utspelar sig inom henne. Men det är en tolkning jag inte själv tror på. Då försvinner ju den identitetsproblematik som filmen har gemensam med Persona.
I Bergmans tolkning står hustrun för verkligheten. Och det är demonerna som vill skilja dem åt. Hustrun säger på hemväg från den fest där de mött de personifierade demonerna. ”De vill skilja oss åt. De vill ha dig för sig själva, om jag är med dig blir det mycket svårare. De skall inte få mig att springa ifrån dig hur mycket de än försöker”. Demonerna kan ju också symbolisera den konstnärliga besattheten, som skiljer oss från människorna och verkligheten. Och man kan också göra den reflektionen att när man inte rår på en människas galenskap kan man bara dela den om man vill bevara gemenskapen. Och det är väl detta som, vare sig hon vill eller inte, sker med hustrun.
Bergman säger också att han nedvärderat filmen därför att det handlar om undanträngda sidor av honom själv. En scen när han överfalls av en pojke som han slutligen lyckas besegra och döda har tolkats som en kamp med undanträngd homosexualitet. Scenerna kan ge ett visst belägg för en sådan tolkning, pojken ligger vid ett tillfälle ner och konstnären tittar på honom. Bergmans intention var att både pojken och konstnären skulle vara nakna. Men det har också tolkats som annat Bergman behövde göra sig av med. Kristendomen t.ex. Stig Ahlgren föreslog, när det begav sig, att eftersom scenen utspelade sig vid vattnet handlade det om Vilgot Sjöman, en besvärande Bergman epigon. Att Sjöman samma år själv frigjorde sig med Nyfiken- gul och sedan aldrig mera gjorde några bergmanfilmer, kunde ju vid det tillfället ingen veta. Men tolkningen har sin stilla absurditet.
Så det är ingen bra film. Och inte tycks den peka mycket framåt heller. Men det kan hända att den var nödvändig för Bergman och att vinsterna är så subtila att ingen annan än filmskaparen själv märker dem i den senare produktionen.
27 sept. 18