Vara död verkar tråkigast av allt, skriver Per Wästberg i Svenska Dagbladet (23 juli). Det är det inte alls och var och en förstår att han inte menar vad han säger. Så det vore väl i sin ordning om det inte riskerade att underblåsa associationer som för vilse. Ingenting är mindre trist än att vara död.
Det trista är möjligen tanken, som man kan ha när man ännu är i livet, att man går miste om en massa roligt. Och det är väl så Wästberg tänker. Ty det är inte kul att vara död heller, det är ett icke-tillstånd. Efter döden känner man varken glädje eller sorg, tristess eller stimulans. Det finns inte ens något man att tala om.
Innan man är helt död kan man däremot känna sig trist om man har den läggningen. ”Jag vill ha mer av livet”, kan man tänka, ”så trist att det tar slut”. Men jag tror att de flesta inte orkar tänka det när det väl är så dags. Man vill bara att det jobbiga döendet skall ta slut.
Ju längre man lever desto viktigare blir minnena. Man får aldrig tillbaka den tid som flytt. Är man lite äldre finner man att de flesta som spökar i ens minnen är döda. Men många av de få, som ännu är vid liv, kommer man sannolikt aldrig att återse. Och gör man det är det inte säkert att det blir som då. Kanske är det så att ens förhållande till det förflutnas människor, levande som döda, hela tiden förändras. Det vill säga att minnet av dem förändras. Det betyder naturligtvis inte att alla möten med levande gestalter ur det förflutna måste vara poänglösa. Det kan det bli intressant. Hen har andra minnen och har också förändrats. Kanske blir det som var, då lite tydligare.
25 juni 19