Tuulikki Koivunen Bylund har skrivit en bedrövlig recension av Johan Sudeens ”68 Kyrkan” i Svensk Kyrkotidning. Det är ett exempel på mitt gamla skämt, det är med högern som med vänstern, när man bara hör ena sidan blir man övertygad om att motsidan har rätt. Hon avslutar sin recension med att säga att mindre brösttoner och svada skulle gjort boken bättre. Sådana där invektiv kan man alltid vräka ur sig. Vad är svada? Innehållslöst pladder? Har Koivunen Bylund påvisat något sådant i sin kritik? Och när det gäller brösttoner är moraliskt patos inte alltid att förakta.
Nå, på en punkt sammanfaller hennes kritik med min. När de unga marxisterna var unga hade de inget inflytande på kyrkan. Och när de erövrat maktpositionerna var de inte längre marxister. Det som överlevt har varit ett ganska rimligt socialt patos och en liberal teologi. Vare sig den kristna medmänskligheten eller den liberala teologi bör kritiseras. Att kalla den vänster är en högerlögn.
Sundeen ger själv exempel på vad han menar vara vänsterarv. Antikapitalism, antiamerikanism, antinormativitet. Men vad betyder här antikapitalism? Menar Sudeen att man förordar planekonomi eller menar han att kyrkan intar en mittenhållning d.v.s. är kritik mot nyliberalismen. Vi är många som är anhängare till marknadsekonomi men menar att den behöver regleras för att bli mindre inhuman. Antiamerikansm? Vad går gränsen mellan normal maktkritik mot en stormakt och en besatt USA-fientlighet? Och har man sett något tecken på det senare? Och antinormativitet. Det är en liberal hållning. Därför att liberalism är att kämpa för egen frihet och andras frihet. Ett bra sätt är att kämpa för vidgade toleransramar. Vilket innebär att man bekämpar konventionernas förtryck.
Därför blir Sundeens anklagelse att kyrkan bär på ett antiliberalt arv bara nonsens. Men kanske är Sundeen liberalkonservativ och den enda liberalism han bryr sig om är den ekonomiska liberalismen. Antikapitalism är antiliberalism, är kanske hans tanke. Sundeen borde vara försiktig med att tala om antiliberalism. Det faller så lätt tillbaka på honom själv.
Men Toivo Koivunen Bylund är en sorglig person. Så här låter hon: ”Mea culpa. Jag skakades av kriget i Vietnam, rasismen och förtrycket, jag tog ställning för invandrare, lågavlönade, fångar. Folkmord visste jag inget om.” Hon låtsas vara förkrossad men berömmer sig själv. Och till sist kommer det klassiska: Vi visste inget.
Hon klagar på att Sundeen ibland drar för stora växlar på en bisats. Men människor med uppblåst självbild kan ibland oavsiktligt avslöja sig i sina bisatser. Det blir intressant vad de säger när de försäger sig. Det kan kräva en lång analys.
Tuulikki Toivunen Bylund försvarar sig med att man inte valde Jonas Jonsson till biskop på grund av hans maoism utan därför att han hade bred internationell erfarenhet, var en kunnig missionsteolog och bra på dialog med katolska kyrkan. Och samma sak med de andra: K.G. Hammar och Bo Nylund. Naturligtvis, det är väl ingen som egentligen tror att det var meriterna från studentvänstern som var avgörande. Men de valdes alltså trots sin bakgrund ur mer eller mindre obskyra vänstersammanhang. Det är självklart värre att vara maoist än att vara broderskapare. Men det hände att socialdemokrater vid den här tiden avstod från att dra en skarp gräns mot kommunismen.
Koivunen Bylund påpekar att mycket av vänsterinspiration kom från Katolska kyrkan. Det kan möjligen vara drabbande för Sundeen. Men att i ett försvar för vänstern framhålla att katolikerna var lika vänsterbelastade ter sig lite löjligt. I vilken kyrka den kristna vänstern hade sitt ursprung ter sig för en hedning som ointressant.
Följande utgjutelse säger mycket om den specifikt kristna vänstern. ”Fattigdomen i tredje världen berodde inte på att länderna där ännu inte nåtts av kristendomen utan på att vi och jag på ett avgörande sätt var ansvariga, kolonialismen och västerlandets politik som roffat åt oss tredje världens rikedomar”. Så Toivunen Bylund var ansvarig för utplundringen, trots att hon rimligtvis bara hade råkat födas i väst. Man godtar den marxistiska analysen men lägger till den personliga skulden för att känna sig hemma som kristen.
Men värst är hennes avsnitt om DDR. ”Jag hade vid mina besök i DDR sett ett samhälle där mycket fungerade bra till exempel barnomsorg och utbildning. I de två Berlin som skildes åt av muren, verkade den östliga mer sympatisk än den västliga med ohejdad kommersialism, prostitution och rovdrift på människor. Inte visste jag något om Stasi.”
Jag förmodar dock att ordet var bekant. Men eftersom Sverige hade Säpo och IB, var det väl inte mycket att säga om. Att DDR var ett angivarsamhälle, där halva befolkningen spionerade på den andra hälften, var kanske obekant.
Jag var tre dagar i östberlin på bröllopsresa och jag såg åtskilligt mer. Den auktoritäre järnvägstjänstemannen som skrek åt oss på tyska och tvingade Christina och mig att åka i skildra vagnar. Ordnung muss sein! På gatorna såg vi marscherande soldater med äkta preussisk benföring. Vi var över i väst och betraktade muren från den sidan och läste om hur många flyende man skjutit. Och Christina gjorde reflektionen: ”Vilka mördare vi bor hos.” Och när vi skulle åka hem trakasserade tågpersonalen en turist för att han betalat för lite för biljetten. När jag gick in och erbjöd mig att betala mellanskillnaden vägrade de att ta emot sin egen valuta. Utan jag fick betala i dollar. Ett demoniskt samhällssystem som saknar stolthet. Och vars makthavare är korrumperade. Men ingenting av detta såg Toivunen Bylund, trots att hon antagligen hade betydligt mer tid på sig. Det verkar som om hon fortfarande förlikar sig med marscherande soldater i utbyte mot en renhet som som befriar från prostitution och kommersialism. Det är hemskt att möta sådana Kristi lärjungar. Hon är uppenbarligen en genuint auktoritär människa. Inte bara då utan ännu alltjämt.
27 sept.17