Jag går min årliga sommarvandring i Lund med de litterära sällskapen. Det är något som jag uppskattar mycket. Sällskapen är en fyra Skåne, man kan nämligen gå med i fyra sällskap och betala för tre. Och ett par gånger varje sommar ordnar man sådana vandringar till platser som betytt något för dessa författare.
Det är alltså Fakiren, Frans G. Bengtsson, Frank Heller och Hjalmar Gullberg. Men varför inte Fritjof Nilsson, Piraten, som ju mer naturligen sluter sig till sällskapet? Ja, han var från början med i gänget, men Piraten-sällskapet drog sig ur. Och har nu ersatts av Hjalmar Gullberg.
Detta är lysande. Vägledarna Frank Orton, från Frank Heller- sällskapet, och Fredirk Tersmeden, från Fakiren-sällskapet, är de bästa av vägledare. Genuint och oansträngt lundensiska i sig själva och med mängder utdrag från lundaförfattare som gör sig ypperligt också i korta citat. Och som det i bästa fall blir när man tenterar, det blir kunskaper över. Man känner alltså också miljöerna i det gamla Lund.
Det blir alltså våldsamt roligt och mycket, mycket karaktäristiskt för hemstaden. Det enda som bekymrar mig är att så få har hittat dit. Jag tänker på alla gamla lundensare som varje sommar besöker sin ungdoms stad. Men vännerna är döda och husen ter sig som kulisser. Hittar de dessa vandringar får de ju något av tonen från det eviga Lund. Och reser, föreställer jag mig, lyckligare hem till de platser är de är nödsakade att framsläpa sina dagar.
Och jag tänker också på ordinära uppsvenskar, från Uppsala eller så. Som vagt har kommit i kontakt med Piraten eller Sten Broman och tänkt att Lund kanske är rätt roligt. Då borde de gå denna stadsvandring och få ovedersägliga bevis. Det finns ambitiösa människor som är intresserade också av det de inte känner till. Här är den hjälpande handen.
Själv längtade jag hela min lundatid efter sällskap för mina favoritförfattare. Men det dröjde ända till min exil i Alingsås innan det kom igång. Fakirensällskapet gick jag med i så fort jag återflyttat. Så småningom också i Frans G. Bengtsson-sällskapet men där råkade jag genom försumlighet falla ur. Men när jag fick möjlighet att gå in i alla fyra tvekade jag inte en sekund.
Hjalmar Gullberg är inte främst känd som humorist. Men han skrev den berömda revyvisan Skånska slott och herresäten, tillsammans med Bengt Hjelmqvist, som Edvard Persson sjöng på Hipp. Gullberg är en stor existentiell diktare men det gick alltså inte utan att vara rolig. Det gör det aldrig i Lund. Tage Erlander säger i sina memoarer att han tror att det var Hjalmar Gullberg som skrev den s.k. Q-versen i Lundagård till hans ära. Den bättre informerade vet att det var Bengt Hjelmqvist.
Frank Heller diskuterades när vi efter vandringen åt Sten Bromans köttbullar på Grand (så avslutas varje vandring). Jag minns att Janne Molander, när han vid 60-talets mitt introducerade sin TV- berättelse i fyra avsnitt, själv ifrågasatte rimligheten i att ägna en nästan bortglömd äventyrsförfattare så mycken uppmärksamhet. Det är gått 50 år sedan dess och det har varit ytterligare 50 år av glömska. Men Frank Heller är unik. Ingen författare har denna livskänsla. Det är livets första morgon, allt är klart och tydligt, äventyret börjar och den nytra, optimistiska tonen ger dig ny lust att leva. Du fylls av munterhet. Ingen annan författare verkar så.
Mer kan naturligtvis sägas om Frank Heller. Om hans bildning och stilistiska briljans, om hans intriger som närmast ligger på Ture Sventon-nivå. Hans allusioner, som verkar kryptiska för en nutida läsare, var inte alls särskilt märkvärdiga för hans bildade samtida. En kollega till min pappa, en enkel veterinär, brukade tala om det hästuppammande Tierp. Vem citerar idag ansträngningslöst Homeros om man inte är litteraturvetare?
Fakiren är också rätt bortglömd. Men läser man honom känner man igen Hipp hipp och Povel Ramel. Läser man Albert Engström känner man bara igen pilsnerfilmen. Det var Fakiren som var Sveriges förste moderne humorist.
26 aug. 15