Men jag hade ju ännu en synpunkt på Åsa Mobergs bok ”Livet”. Åsa Moberg berättar att hon diskuterade anklagelserna mot sin gamle mentor Karl Vennberg med sin far. Vennberg hade nämligen i ungdomen vissa nazistiska sympatier. Hur det var med den saken har jag tidigare behandlat i min blogg (16 juni 2015). Nu varnar Karl Vennberg i samtal med Åsa Moberg för att alltför generöst lämna komprometterande material till forskarna. Men det som hänt har ju faktiskt hänt. Det är väl bra att man ser det och kan diskutera det. Sanningen kan vara plågsam för den som har saker att dölja. Men det är viktigt att den kommer fram.
Åsas far skriver. ”Hur många av oss har inte ett ´nazistiskt förflutet´ i ungdomen?”. Ja, det är knappast någon ursäkt för den enskilde, men ett belägg för att svenska nationen inte var så helhjärtat demokratisk som det framställdes i min barndom. Själv har jag ju upplevt 68. Men fast alla var vänster, så var det möjligt att inte vara det. Nu var inte alla vänster, utan bara en hel intellektuell generation, med mycket få undantag, som i varje fall varken syntes eller hördes. Jag tillhörde denna intellektuella generation, jag vände mig inte bort i ignorans och ovilja. Jag tog vänsterns frågor på allvar. Men jag kom att ställa mig utanför en gemenskap som var ganska föraktfull mot utomstående.
Lika lite var alla nazister eller mer eller mindre tysksympatiserande i Sverige på 30- och 40-talet. Men det finns också stora skillnader mellan 68-vänstern och 30-tals nazismen, förutom de rent ideologiska. Situationen var en radikalt annan. Vi utanför vänstern hade svårt att på allvar tro att världsrevolutionen skulle drabba vårt arma land. Däremot var det många som fruktade att Hitler skulle ockupera Sverige, när det begav sig. Och hur skulle tyskvännerna ställa sig då? Skulle de bli quislingar? Kunde de bli livsfarliga för meningsmotståndare? Då tittar man i efterhand på dem på ett helt annat sätt än på dem som bara tvingats erkänna att man misstog sig om Kina, Cuba och kanhända Sovjetunionen.
Det gör också att tidsfrågan blir väldigt intressant när det gäller nationalsocialismen. Det blir avgörande när man lämnade nazismen. Den som fortsatte att sympatisera med nazismen efter kristallnatten har naturligtvis ett annat läge än den som sympatiserade en kort tid någon gång före Machtübernahme. För några dröjde avfallet från nazismen till ockupationen av Danmark och Norge. För ytterligare några tills krigslyckan vände.
29 mars 19