Medan Horace Engdahl njuter av att vara Sveriges impopuläraste människa och andra njuter av att bekräfta den bilden är jag angelägen om en sannfärdig historieskrivning. Den förskräcklige Engdahl har inte alltid tett sig lika förskräcklig. Och det är lätt hänt att förargelsen över Engdahl kommer att drabba 80-talets intellektuella miljö och litteratursyn som helhet. Och att man i efterhand minns Horace Engdahl som en från början starkt profilerad konservativ.
Vad man nu vet om hans biografi, hans tidiga beundran för den manschauvinistiske och stockkonservative professorn Eugene Napoleon Tigerstedt – en patetisk Erik Ask – Upmark kuf – gör att man visserligen kan se att han varit samma person hela tiden. Men det var ingenting som i början av 80-talet stod klart för den intresserade iakttagaren.
Vad man såg var att 60- och 70-talets populistiska litteratursyn var bruten. Det var inte längre: litteratur är ointressant, det är den politiska verkligheten som gäller. Rapportböcker i stället för gestaltande, om man nödvändigtvis skall syssla med ord, måste orden ställas i den politiska kampens tjänst. All litteratur som saknade enkelhet var metafysisk aristokratmodernism. Nu, med 80-talet, kom den svåra litteraturen åter till heders, t.ex. Paul Celan, och litteraturteorierna blev alltmer sofistikerade och termer som ”intertext” och ”dekonstruktion” kom på modet. Själv tyckte jag det var på gott och ont. Försökte med mitt grunda analytiska intellekt förstå vad som sades och menades. Hur skilde sig begreppet intertext från vanlig påverkansforskning? Och om det sa något annat och mera, vilken poäng hade det? Redan nykritiken på 50-talet hade hellre sysslat med texter än upphovsmän, nu ville man i poststrukturalistisk nit helt avskaffa författaren. Sedan dess har jag misstänkt begreppet ”struktur”. Det är inte jag som pratar och handlar utan strukturerna som pratar och handlar i mig. ”Vad det jag som valde orden eller gav jag bara ljud åt dem”. Skrev den strukturalistiskt påverkade Björn Håkansson redan 1967 i ”Kärlek i Vita Huset”
Den nya högerns mest framträdande gestalt var Mats Gellerfelt i Svenska Dagbladet. Det var han som ledde upproret mot den progressiva generation. Medan Horace Engdahl och hans gäng upphöjt höll sig i den svårartade tidskriften Kris. De tycktes odla en apolitisk koncentration på estetiken.
Min egen ambivalens inför detta är uppenbar. Det var skönt att slippa förenklingarna
och socialrealismen. Också den litteratur som inte omedelbart begrips förtjänar att uppmärksammans. Samtidigt får man vara försiktigt med en alltför hög abstraktionsnivå. När litteraturteorin blir intressantare än själva litteraturen är det inte bra. Ett dunkelt djupsinne bör misstros.
Jag minns dock ett arrangemang på Lunds Stadsteater om utopier med Niklas Törnlund som primus motor. Där medverkade Tomas Löfström och Christer Persson, vill jag minnas. Men också Horace Engdahl. Niklas Törnlund försökte få Horace Engdahl att röra sig i takt med musiken. Niklas Törnlund rörde sig vid den tiden i gränslandet mellan poesi och musik och framträdde med bandet Tundra. Det var mycket intressant att se honom förmå den upphöjde Horace Engdahl att svänga i takt med musiken. Det lyckades väl inte helt illa.
Men vad man än tyckte om tidsmodet, Horace Engdahl tycktes vara den mest begåvade i sin intellektuella generation. Det var skönt med någon vars intellektuella glans tog loven av Gellerfelts. Engdahl värvades till Arne Ruths Dagens Nyheter. Och sedan visade han i TV:s Röda Rummet att han var en framstående litteraturpedagog. Han kunde göra litteraturen begriplig och intressant. Bara han bekymrade sig om att stiga ner från parnassen.
Det är först nu det är uppenbart att han är en gammaldags konservativ. I många av sina attityder inte bättre än de korkade gamla herrar som skrev i min barndoms Svenska Dagbladet (50- och tidigt 60-tal). Men låt oss inte i ljuset av senare händelser skriva om historien.
18 dec.18