Jag har alltid tyckt att det är förträffligt att läsa recensioner. Jag har tänkt att om man läser många recensioner, när det gäller intressanta böcker alla anmälningar man får tag i, får man ett gott underlag för att bedöma boken. Det är min erfarenhet när jag i ungdomen ibland läste debattböcker, att det ingenting gav utöver vad jag redan läst i tidningarna. Den intressanta poängen hade redan nått fram till mig.
Men när det gäller Astrid Lindgrens krigsdagböcker blev jag vilseledd. På en mycket central punkt. Åsa Linderborg i Aftonbladet ledde en debatt om borgerlighetens bristande tacksamhet mot Sovjetunionen för att det besegrade Nazityskland. I det sammanhanget hade det ju varit intressant att få veta vad Astrid Lindgren stod i frågan om Tyskland – Sovjet. Endast Per Svensson i Sydsvenskan bidrog med ett intressant citat där Astrid Lindgren säger ”att nu vågar man snart inte önska Tysklands nederlag längre, för nu har ryssarna börjat röra på sig igen”.
När sedan Göran Kastlund i Dala – Demokraten i en senkommen recension (20 juli) helt korrekt påpekar att Astrid Lindgren önskar att Tyskland segrar mot Sovjetunionen, så undrade jag om han har övertolkat det av Svensson anförda citatet eller om han hade fler belägg. Det har han, ser jag, när jag nu läser själva boken. Astrid Lindgren säger uttryckligen att man måste hålla på England mot Tyskland, men på Tyskland mot Sovjet. Recensionerna kom annars den 7 maj, så Kastlunds recension inflyter över två månader senare. Och på denna centrala punkt – och som är högintressant genom en pågående debatt – är jag så lite informerad att jag misstänker Kastlund för övertolkning. En formulering som ”snart inte längre” kan ju tolkas som ett underförstått ”fast det gör man ju ändå fortfarande”.
Varför lyftes inte detta fram av recensenterna. Vad det för att ingen skugga skulle falla på Astrid? Eller var det förbiseende? Att hon var mot båda odjuren var det väsentliga, men i ljuset av den pågående debatten, var det ju ändå högintressant med valet mellan pest och kolera. Jag tror att det var en miss, men att alla missar utom Per Svensson, som dessutom kunde valt ett tydligare citat, är ändå anmärkningsvärt.
20 nov.15