Det är ganska egendomligt att läsa Carl - Göran Heidegrens utredning om de två filosofierna i senaste numret av Filosofisk Tidskrift. Därför att hans historiska överblick slutar just vid den tid jag tappade kontakten med filosofin. Så jag kan bara tänka: ”Jo, jo, så var det”. Så betraktade vi det hela och efter dessa riktlinjer undervisade vi sedan själva på gymnasiet. Jag tappade väl all kontakt med universitetet i början av 70-talet, då jag som avslutning tog fyra betyg i Teoretisk filosofi och all kontakt med skolan i slutet av 80-talet. Jag har alltså ingen aning om de senaste årtiondena. Men när jag försiktigt utfrågat min son, som läst filosofi i Uppsala, har jag fått en känsla av att mycket är annorlunda.
Men alltså, så var det. Man skilde först mellan vetenskaplig och ovetenskaplig filosofi. Och sedan ändrade man termerna till anglosachsisk och kontinental filosofi. Uppenbart finner Heidegren den senare terminologin mindre värdeladdad och sålunda ett framsteg i objektivitet. Men om den enda skillnaden är att man inte talar om vad man tycker redan i benämningen, så är ju vinsten måttlig.
Det vetenskapliga filosofin innefattade cambridgeskolan, uppsalafilosofin och wienkretsen (logiska empirister, logiska positivister). Dessa tre tyckte man hade likheter och så är det onekligen. Frågan är dock om inte uppsalaskolan skall betraktas som en svensk kuriositet, med obefintligt internationellt genomslag, som råkade ha vissa likheter med internationella strömningar. Den största vinsten var att Hägerströms och Phaléns lärjungar motståndslöst kunde anknyta till amerikanska och engelska filosofer. Den stilistiskt dunkle Hägerström, hans prosastil har jämförts med lim utrört med sågspån, kunde också ge upphov till farliga tolkningar. En framstående värdenihilist blev nazist - jurist, liksom mannen som åberopades av nazisterna i Tyskland, Carl Schmitt -, en annan bar en liknande tolkning in i socialdemokratin. Hedenius gör upp med dem i ”Om rätt och Moral”.
Så frågan är om inte uppsalafilosofin är ett sidospår, vars främsta förtjänst är att den länkade svenska filosofer till den anglosachsiska traditionen.
Hans Larsson-traditionen i Lund utgjorde ingen motvikt. Dess enda egenskap var ju att inte vara dogmatisk. Både Gunnar Aspelin och Alf Ahlberg är erkännsamma mot uppsalafilosofin i sina läroböcker. Man förhåller sig något öppnare och friare. Själv föll jag nästan omkull av förvåning när Sören Halldén, min professor i Lund, Ingemar Hedenii f.d. docent, uttryckte sin stora beundran för Hans Larsson, vid ett förtroligt samtal med mig. En uppsalafilosof med lundensiska böjelser!
Nå inte heller wienkretsen är rimligtvis anglosachsisk. Vore inte analytisk och icke-analytisk filosofi bättre beteckningar. Heidegren grubblar inte mycket över begreppet kontinental filosofi, men där är spännvidden säkert ännu större. Och man kan fråga sig om tysk och fransk filosofi rimligen kan sammanföras. Heidegger är naturligtvis pappa till Sartre och de andra franska existentialisterna. Men i övrigt? Hela indelningen verkar chauvinistisk. Å ena sidan vi, å andra sidan resten.
Heidegren har tittat i läroplanen för gymnasiet 1965. Den speglar naturligtvis den dåtida vetenskapliga situationen. Men ansträngde sig på svensk vis för att vara objektiv. Mina metodiklektorer i filosofi på Lärarhögskolan i Malmö 1972 var båda teologer. Och åtminstone en av de gångbara läroböckerna var skriven av religionsfilosofer. Det var inte överallt som metafysiken krossades.
Läroböckerna för gymnasiet var präglade av analytisk filosofi. I alla moment. Och valen av områden som skulle ingå i filosofiundervisningen var också analytiska val. Som sista moment fanns ett Moderna riktningar där den analytiska filosofin, marxismen, nythomismen och existentialismen, sidoställdes. När filosoficirkeln bildades i Lund, kring 1980, om jag minns rätt, var det ett försök att vidga intresseområdet till att även omfatta kontinental filosofi. Sedan dess tror jag alltså att det hänt mycket.
Själv var jag en trogen son av den analytiska filosofin och jag beundrade mina akademiska lärare. I en värld av full av tysk katederfilosofi (marxismen), godtyckligt estetiskt snobberi och konventionell moralkonservatism, var den analytiska filosofin en befrielse. Samtidigt var jag en utpräglad humanist och formallogik låg inte väl till för mig. Mina två uppsatser tog sin utgångspunkt i frankfurtskolan. Fast den senare- mycket misslyckad – var en maskerad sexualliberals försök att krossa metafysiken. Jag förvånade mig över Thomas Anderberg, som en gång skrev att han hade svårt att skiljas från kärleksromantiken. Samtidigt som hans fördomsfrihet var stor när det gällde frågor om liv och död, frågan om dödshjälp, där jag själv har en tendens att blekna.
Mitt intryck är att den icke-analytiska filosofin idag har en ganska stark ställning vid våra universitet. Om så är, är väl frågeställningen i någon mån överspelad.
11 dec.15