Vad man strävar efter? Jag träffade nyligen i affären en person som läst mig redan i Lundagård. Det gjorde mig förstås glad. ”Vi diskuterade dig på korridorerna, man tyckte att man kände dig”. Så sa han. Hans ord blev kvar hos mig resten av den dagen.
70-talet blir alltmera avlägset. Få är de som är kvar och minns. Lethe, glömskans flod, slukar det mesta. Att min röst en gång var tydlig kan inte skydda den mot förgängelsens lag.
Hur har jag förvaltat mitt pund? Det är ju uppenbart att jag inte blev särskilt framgångsrik. Min tid på Expressen blev kort och därefter var jag på fallrepet. Lyckligtvis räddade mig Willy Josefsson till Obs och Per T. Ohlsson gav mig tolv år som kolumnist på Sydsvenskans ledarsida. Det är kanske en hygglig framgång. Någon riktigt ledande debattör är man då inte, men det är ändå inte så illa. Radion stod i skuggan av televisionen och före datorernas tid var det dessutom radioordet lättflyktigt. Och debattörer i huvudstaden bryr sig föga om Malmö. Per T. Ohlsson själv är väl den ende som lyckats slå hål på huvudstadsarrogansen. Så lite återglans föll väl på hans kolumnister, kan man hoppas.
Lena Brundenius gjorde en stor insats för att förlänga mitt offentliga liv när huvudstaden ville bli av med mig. Så även om mina framgångar var rätt måttliga så har jag förekommit länge. Platsen i solen är ofta kort. Den ständiga närvaron i halvskugga är kanske att föredra.
Vi är ett litet land och våra begåvningar har knappast internationella mått. Dock har mina måttliga framgångar förvånat mig. Men jag tänker att många drar sig ur denna verksamhet av ekonomiska skäl. Att jag har kunnat hålla ut där andra segnat ner beror på hustrun. Hustrun som är författare, fil.dr. i litteraturvetenskap, präst och terapeut och som fött fyra barn. Den större begåvningen kan hålla den klenare begåvningen under armarna. Jag kan inte säga att jag skäms över detta, jag finner det rent av vackert. Jag vet att jag haft min betydelse, då behöver man inte vara bättre än andra.
Ibland tröstar mig tanken att jag har levat i humbugslandet med oanfrätt integritet. Trogen den egna rösten och trogen de egna stjärnorna. Det är ändå en prestation. Men på senare år har jag slagits av tanken att man överlever på sin talang och inte på sin karaktär. Kappvändare som jag moraliserat över kommer sannolikt att överleva mig. Det är viktigare att man har något intressant att säga än en aldrig så stor oförvitlighet.
Och nu sitter jag alltså med min blogg. Och diskussionslystna vill gärna aktivt delta till frågornas belysning. Man kan alltså läsa mig för att genom sina kommentarer själv komma till tals. På nätet finns inga publicistiska makthavare som kan stoppa en. Bara ens eget omdöme kan avgöra om det man skrivit är bra eller dåligt.
Hos andra kommentatorer kan jag se en mer sympatisk ambition. Att läsa mig för att vara ett stöd, en bot för min och egen ensamhet. Det är gott nog och av behovet påkallat.
Men kanske har jag ännu någon läsare som läser mig utan baktankar. Inte för omedelbar reaktion utan för långsam eftertanke. Ett perspektiv man vill ha utan att det nödvändigtvis behöver vara ens eget. Det som blivit så ovanligt i vår tid och är så ovanligt på nätet. Onekligen är jag i det fallet lite ensam om min hållning.
24 nov.17