Me too bara rullar på. Jag hör min svåger, Kent R. Andersson, i en panel i radions P 4 från Göteborg, där han påpekar att vi är många män som stöder me too och upplever det som en befrielse. Optimism ligger inte för mig, så jag anar inte om vi är en majoritet. Med tanke på de många vittnesbörden borde skam vara en vanligare manlig reaktion än entusiasm. Men det är ändå otroligt viktigt att vi inte är alldeles få. Kvinnorna plus sina manliga allierade blir i varje fall en klar majoritet.
Det sägs att även män har nytta av att patriarkatet störtas. Det låter som önsketänkande i mina öron, mera som: Frukt är godis. Nytta är njutning, vill det beskäftiga Sverige gärna hävda. Men det finns ju en viss självhävdelse som är statistiskt överrepresenterad bland männen. De små pojkarna slår en med spadarna i huvudet från sandlådeåldern och framåt. Det är de vassa armbågarna som gäller. Det är en mentalitet som är förfärlig också hos kvinnor och jag kan inte med en populär omvänd sexism prisa den ens när den förekommer hos kvinnor. Själv är jag lite mer som Jane Austen jag gillar inte - är kanske oförmögen? - att tränga mig fram. Utan föredrar att moralisera över dem som gör det. När jag som kulturkvast i radio gick till rätta med den svenska kultureliten sköt jag in mig på prestigebundenhet och positionsförsvar. Jag var ju en munter outsider, som inte tyckte mig ha mycket att förlora. Men allt jag sa var inte lika bra. Jag slog ofta vilt omkring mig, varav precisionen blev lidande.
Nå, denna avskyvärda uppblåsthet är vanligare bland män än bland kvinnor. Jag gillade att ha kvinnliga chefer, när det någon gång förunnades mig. Jag fann dem skarpsinniga och osentimentala liksom de manliga, men utan att vara psykologiskt trubbiga. Pris vare Malin Krutmeijer och Lena Brundenius.
Nu klagar vissa män på att det efter me too har blivit svårt att flirta och ragga. Vågar man närma sig den oberörbara utan att riskera att begå ett övergrepp? Den frågan viftas bort av mången feminist, men det är nog inte så insiktsfullt. Men två saker är viktiga att hålla i huvudet. Även om de finns gränsfall så finns det övertydliga övertramp. Och det har alltid funnits gränsfall, det är inte me too som skapat dem. Det som förändrats av me too är att medvetenheten har ökat om gränsfallens existens. Och det är bra. ”Är hon med på noterna?” är ju något man alltid måste undra. Även det försyntaste närmande är underkastad denna undran. Och de viktiga är inte vad som skrivs i pressen utan att medmänniskan framför mig inte far illa. Själv har jag alltid känt mig osäker och velat undvika att någon drivs av tillfälliga sinnesstämningar. Jag har alltid försökt rikta det kliniska ljuset mot mitt ansikte. Jag minns att jag bekände min osäkerhet om hennes bevågenhet, när jag träffade Christina. Och jag vet sedan några år tillbaka genom hennes dagböcker att hon fann det bedrövligt med en sådan ängslighet. Det finns inga enkla lösningar.
30 nov.17