Det tycks mig som om moderna människor är räddare och primitivare än man skulle kunna tro. Om ondska handlar det knappast. Men vår upplysta livsstil, vår tolerans och vår humanism, som ofta framhålls som kontrast mot främmande kulturer, verkar inte ha gått på djupet.
Vi behöver inte tala om krigens trauma. Bara detta att vara ny och främling i en främmande värld måste vara fasansfullt. Det är det naturliga sättet att tänka. Alltså är det problem med invandrare. Ja, det är riktigt. De nykomna har sannerligen problem.
Men så är det problemen för oss som alltid har bott här. Nog är det konstigt att människor inte längre ser ut som de alltid har sett ut. Är det högljudda och krävande? Nej, men i alla fall. Det blir sådan oro. Och så mycket konflikter. De borde anpassa sig till oss och inte vara så störande annorlunda. Det är deras brist på anpassning, inte vår rasism, som är problemet.
Det är en oro som vi lätt kan förstå, även om vi inte delar den. Vi kommer ju alla från samma socken. Den lilla trevliga socknen Sverige. Som var mycket bättre innan främlingarna kom. Den intellektuella eliten må orda aldrig så mycket. Den kommer aldrig att besegra sockenkänslan.
Och så är det det här med religionen, som vi aldrig tidigare ägnat en tanke. Ska vi ha religion här i landet, så ska det vara rätt religion. Kanske är det kristendomens förtjänst att vi är så bra som vi är. Nyligen skrev KD:s partiledare om de kristna värderingarna (Expressen 21 april). Partiet bildades en gång för att värna om de kristna värdena. Och tog strid mot sekularismen, hädiska författare och filmare, upplöst sexualmoral och homosexualitet. Numera påstås alltså den kristna värdegrunden ha skapat sekularismen, demokratin, friheten, feminismen och det sexuella likaberättigandet. Allt man bekämpande var egentligen samma sak som det man ville värna. Man segrade alltså på alla fronter, även på dem där man förlorade. Så talar endast den som är fostrad i framgångsteologin. Där kan vi tryggt lämna Ebba Busch Thors resonemang och återgå till den nya tidsandan.
Islam, däremot, visar sig underlägsen kristendomen genom att vara mindre sekulariserad. Det är en dålig religion, man märker ju att den är långt efter oss i utvecklingen. Allt blir så mycket lättare om man bortser från de historiska omständigheterna och låter allt vara en fråga om religionens inre kvaliteter. Islam började genast kriga mot gammaltroende araber. Medan de kristna nöjde sig med att vara förföljda, tills de lyckades bli statsreligion i europeiska länder och kunde organisera korståg. Detta visar att kristendomen, till skillnad från Islam, i grunden är en fredlig religion.
Det var erövringar och plundringar som skapade västerlandets välstånd. Som möjliggjorde upplysning, individens frihet och västerländska värderingar. Det skedde i hård kamp mot religiöst förtryck och religiös ortodoxi. En religion utan makt kunde sekulariseras. Vilket betydde att man såg kristendomens kärna i radikal medmänsklighet, inte i moraliska påbud från överheten. Heterodoxt? Ja, men i anda av Jesus Kristus, som lärde att där lagen kommer i konflikt med kärleken, där gäller kärleken. Det enda originella i hans moraliska förkunnelse. Inte att upphäva lagen, men att fullkomna den.
Många äro rösterna och ingen vet vart de bär hän. Att många tycker lika har en övertygande kraft. Tänkandet är den enda motvikten mot tyckandet.
23 april 19