Ofta känner jag mig uppslukad av debatten. Det sägs mer än jag egentligen kan förhålla mig till. Med stor lust känner jag satserna formuleras i mitt huvud. Jag är tacksam för den lusten. Nätet har gett mig möjlighet att prata till alla och ingen. Ibland känns det mycket tillfredsställande. Att jag kan sitta här i min ensamhet och komma på saker.
Men det känns också som om de många debatterna begränsar mig. Finns det inte så mycket annat jag kunde prata om? Ett samtal för den som inte följer alla andra samtal. Som bara går här en kall dag i slutet av september och tänker på livet.
Vad kan jag tala om för udda ting? Jag kan citera en dikt.
Odysseus
Nött är skeppets reling
nött är roderkulten i min hand
glatt av handens nötning,
svart som ädelträ
av levrat blod.
Ännu några öde nätter
må jag spara sömnens njutning:
speja oavlåtligt genom natten
efter välbekanta tecken.
Intet byte för jag med mig,
inga smycken från min långa färd.
Allt jag ägt har skingrats åter
likt en orättmätig vinst.
Gudars vilja har jag hädat
slagits ner, men rest mig blodig,
fylld av trots och bitterhet.
Nu jag söker kända vatten,
dem jag minns har annan färg.
Finns måhända spår i daggen
av min kvinnas fot?

Vad är detta? Författaren heter Lars-Erik Jansson och det står i en volym av gymnasistpoesi som Bonniers gav ut 1956. Volymen innehåller två kända namn, Lars Gustafsson och Erik Beckman, och 16 okända. En av de okända råkar jag känna till för hon blev lärarkollega med mina svärföräldrar. En av hennes dikter citeras också i en lärobok för grundskolan, där läroboksförfattarna kåserar om poesiläsning och poesitolkning. Men någon Lars-Erik Jansson har jag aldrig hört talas om. Den citerade dikten har emellertid stannat i mitt minne. Jag måste ha köpt boken på bokrealisation när jag själv var gymnasist eller gick i realskolan på 60-talet.
Jag kollar nu Lars Gustafssons dikter i volymen. Han var en stor lyrisk upptäckt för mig 1968 när jag skaffade en Pan-volym med hans tre första diktsamlingar 62-66. Jag hade läst teoretisk filosofi ett år. Och här mötte jag någon som gjorde dikt av den förundran som filosofin väcker. ”ljus blir synligt, ljus faller över dessa väggar, ljus och skugga över scenen”. ”Hur svårt för långsam eftertanke, hur svårt för ögat i dessa mörka rum att skilja dröm och minnet åt, att skilja gatan ifrån själen”.
Finns det något hos gymnasisten Lars Gustafsson som låter ana poeten 1962? Inte mycket naturligtvis, mer ekon av Lindegren och Vennberg. En vilja att förundras finns redan och en förmåga till skarpa, konkreta iakttagelser. Men också en berusning och en förkärlek för ordet ”o”. ”o sommarregn o dimmors hopplöshet o glidande mot alla gränser”.
Men två formuleringar hittar jag. ”jag hörde rösterna ur vattnet/ just där bryggans pelare försvann/en visare mot djupet/ allt flera röster/ många många”. Det är inte det bästa Lars Gustafsson skrivit, men man känner åtminstone igen det, man kan tycka sig höra honom läsa det med sin karaktäristiska röst. Och kanske ”o ord/ o morgon genom fönster/genom dagens solljus stävar skeppen/ - mot okänd kust”.
24 sept.14