En gång var jag en ensam student, som skrev i studentpressen. Jag hade problem med mina kontakter med det motsatta könet. Detta var också det dominerande i mina skriverier. Och det var ett initialt problem, problemet låg redan i portgången. Det var den första kontakten som var värst. Är man mycket distanserad och mycket asocial, blir det rimligen så.
Det fanns också en ärlighet, en ovilja att spela spelet. All kontakt måste börja i ytan och i bästa fall gradvis fördjupas. Min brist på attraktion var naturligtvis inget hjärnspöke. Det var så. Men jag är övertygad om att min vilja till uppriktighet gjorde det värre för mig. Att alltid spela med öppna kort. Att aldrig tänka taktiskt när det var fråga om avgörande känslor.
Ensamheten gör en mer oförmögen att kommunicera. Den skapar också en alltför stor längtan, som fördunklar omdömet och rimligen ter sig skrämmande och patetisk. Dessutom är erfarenhet av människor en källa till kunskap. Att sakna den är ödesdigert hur bra man än tänker och hur stor ens psykologiska fantasi än är. Man anar inte fullt ut hur olik medmänniskan kan vara en själv. Långt innan jag hört talas om Simone de Beauvoir utgick jag från att själen inte hade något kön. Det är inte heller någon riktigt bra utgångspunkt när man skall tolka sina medmänniskor. Nämligen om man bortser från att miljön är lika viktigt som arvet, lika mycket vi själva. Att de formande krafterna är mycket starka. Viljan och förmågan att göra upp med det som format en, kan vara bristfälligare än viljan och förmågan att modifiera sina arvsanlag.
Så tror man att alla människor liknar en (eller snarare ibland bortser från hur olika det kan vara) och tror att det inte finns något kvinnoperspektiv, så hamnar man långt från verkligheten.
Vad är det för fel på ärlighet? Inte alltid så bra om man dessutom har en tendens att önsketänka, en längtan som fördunklar ens omdöme. Du möter en kvinna och tänker: ”Hon, kanske hon? Jo, absolut, det är hon. Här är den syster och själsfrände som jag har längtat efter”. Och sedan säger man det till en förvånad medmänniska, som inte hunnit tänka något alls om en. Då har man genast definierat sig som en som det är klokt att hålla på avstånd. ”Skulle jag mot förmodan upptäcka något hoppfullt hos honom så är det inga problem. Om inte, så gäller det att hålla honom på avstånd och undvika att väcka falska förhoppningar.” Lägg därtill nervositet och blockeringar i kommunikationen som är svåra också för motparten. Den avspändhet som behövs för att grundlägga en social kontakt finns inte.
Det sägs att den tyste pojken, låter ana dolda djup, som kan vara lockande att pejla. Många har vittnat om besvikelsen när tystnaden bara dolde tomhet. Och faktiskt denna upptäckt är en betydande risk. Varför lägga ner oändlig möda på ett så osäkert resultat.
En del av problemet löstes genom att jag skrev. Jag tror inte man kan undgå att bli missförstådd, hur tydlig och uppriktig man än försöker vara. Hustrun vittnar om att hon hade illusioner om mig. Detta undgick hon inte trots att hon ingenting missförstod och med all säkerhet var en läsare unik i sin inlevelse och sitt skarpsinne. Men jag lyckades tveklöst visa att det fanns något mer än ren tomhet.
17 sept.15