Så skriver Ulf R. Johansson i Skånska Dagbladet om Lundagårdsboken (16 okt.) och ger den stort beröm. Äntligen uppmärksammas denna lysande produkt och får de ampla lovord den förtjänar. Och han har alldeles rätt i att man inte behöver ha tillhört dess skara av skribenter för att man skall finna boken intressant. Oavsett vilken ålder man har, så kan man glädjas. Ty eftersom boken sveper över hundra år, så är det allas vår ungdom det handlar om. Lundagård tog sig in i studentrummen. Sedan var det upp till var och en att gilla eller ogilla. Lundagård var en plantskola, skriver Ulf R. Johansson generöst. Ty själv lockades han aldrig till Lundagård. Så han är ett bevis på motsatsen. Man kan bli en älskad och folkkär skribent ändå. Få torde vara en större tillgång för sin tidning än han. Ständigt bättre än någonsin.
I stället minns Ulf R. ett Lund där vänstern dominerade. Testuggande maoister saboterade föreläsningar och seminarier på historiska institutionen. ”Av någon anledning lyckades vi hålla dem stången inom Rolf Lindborgs idé- och lärdomshistoriska revir, hos honom var det befriande högt till taket”. Det bör dock sägas att det var sällsynt med akademiska lärare som sympatiserade med marxisterna. Jerker Rosén och Birgitta Odén gjorde det absolut inte. Centerpartisten Lars-Arne Norborg var villig att diskutera med marxisterna och blev på 70-talet själv marxist. Så om det var några som kunde klaga på låg takthöjd så var det herrar och damer revolutionärer. Men det är förstås sant att håller man inte de hänsynslösa stången så går det ut över de oliktänkande. Själv minns jag ingenting sådant från litteraturhistoriska och filosofiska institutionerna. Däremot minns jag ju gatustrider och mötesstörningar vid konferenser och politiska debatter. Så jag betvivlar inte alls att det gick så till.
Per Gahrton har ändrat sig om karnevaler påstår Ulf R. ”Idag erkänner han att han själv varit med i en karneval som statist”. Förutom att statist är en underlig beteckning för dem som medverkar i karnevalståget, så var det något han framhöll redan då han gjorde sitt angrepp. Så stillöst hade han betett sig och så hållningslöst var det inte värdigt att bete sig. Det var en skam över detta som föranledde hans angrepp.
Det är inte lätt för en kulturradikal att förhålla sig till studenttraditioner. Uppstyltade frackfester å ena sidan och stillösa utsvävningar som karnevaler och nationsdanser, s.k. slabbdans, å den andra. Man är ju dock en medveten och seriös intellektuell. Gahrtons ändrade åsikt beror väl på att han inser att man inte behöver vara fullt så allvarlig. Den tomma högtidligheten bör man fortsatt bekämpa. Och av lustigheterna bör man begära en viss verkshöjd. Och det var sämre förr. Nutida karnevalisters vänlighet och professionalism är att hälsa med glädje. Kanske har en del lekfullhet och spontanitet i gengäld försvunnit. Man har inte roligt längre. Det gäller att göra humoristisk karriär.
Jag tror inte Per Gahrtons memoarer kommer att handla om Lundagård. Det var ingalunda det bästa han gjorde. Hans ledare i Liberal Debatt däremot var viktiga och insiktsfulla.
19 okt. 21