Två ganska usla artiklar har skrivits om meetoo respektive Kulturprofilen. Det är Jenny Maria Nilsson i Svenska Dagbladet som polemiserar mot Lena Anderssons artiklar i DN och Jasenko Selimovic i Dagens Nyheter som polemiserar mot medierna övertramp i samband med metoo (28 juni). Att det är uselt är så mycket mer anmärkningsvärt som det är sant att medierna brutit mot god publicistisk sed och Lena Andersson artiklar verkligen är svaga. Varför skjuta vint när man har öppet mål?
Låt mig börja med Selimovics. Först om juridiken. Det finns en god regel som säger att man hellre skall fria än fälla. Det betyder att det finns fler frikända förövare än det finns oskyldigt dömda. Och det är gott så. Men då bör man inte använda uttryck som juridiskt rentvådd när någon blivit frikänd. Att man blir frikänd betyder inte att man är oskyldig. Det här är ett mycket vanligt missförstånd som Selimovic ingalunda är ensam om.
Den juridiska processen förvandlar inte verkligheten. Man bevisar dessutom aldrig någons oskuld. Det man konstaterar är bara att skälen till att utan minsta tvekan anse någon skyldig var otillräckliga.
När ord står mot ord torde det inte finnas skäl att fälla någon. Men den vars ord inte har räckt till inför domstol har naturligtvis kvar sin sanning. Skall man säga att hen bryter mot lagen när hen fortsätter att hävda sin sanning. Skall man ta ifrån den personen hens yttrandefrihet?
När Selimovics talar om metoos för- och nackdelar, räknar han som nackdelar att medierna inte kunde handskas med metoo. Längre fram i artikeln säger han sig medveten om att metoo är en sak och mediernas sätt att handskas med den en annan. Varför då alls denna inledning?
Det är rimligen så att anklagelser om sexualbrott är av den karaktären att det nästan alltid måste leda till frikännande. Brotten sker ju sällan i vittnens närvaro. Berättar man något nedsättande om en person kan man bli dömd för ärekränkning. Att utsätta sig för risken att bli lagförd kan väl knappast innebära att man tar lagen i egna händer.
Selimovics säger att det vore naivt att tro att drevet inte spelade någon roll för Benny Fredrikssons självmord. Trots att det är omöjligt att etablera ett säkert samband. Se där, det finns mycket man har skäl att hålla troligt utan att någonting kan bevisas. Om Kulturprofilen blir frikänd skall vi då tro att han är oskyldig?
Hur skulle medierna agerat då? Jag tror att det inte det bara handlade om att man styrdes av sina känslor och värderingar. Utan att man fann det vara ett meningslöst hyckleri att förtiga det som alla visste genom nätet. Men det är aldrig meningslöst att hålla på sin hederskodex. Och naturligtvis måste juridiska regler till för att bekämpa den djungelns lag som råder på nätet. Jag förmodar att lagstiftningen ännu inte är i kapp.
Jenny Maria Nilsson, då? Ja, hon påstår att Lena Andersson indirekt försvarar Kulturprofilen. Men det gör inte Lena Andersson. Hon medger tvärtom att sexgalningar finns. Och vem kan bättre beskrivas som sexgalning än kulturprofilen? Däremot prisar Lena Andersson Horace Engdahl. Engdahl är en svenska språkets största vältalare. Konstaterar Lena Andersson full korrekt. Men det är fullständigt irrelevant och säger ingenting om hans moral. Det är svagt att anföra det irrelevanta i hopp om att kunna vara känslopåverkande. Hur osaklig får saklighetens representant egentligen vara?
Och så påpekar Lena Andersson att kvinnor är ansvariga för sina signaler. Problemet är väl att kvinnors signaler inte riktar sig till envar. Det är väl både rimligt och nödvändigt att signalera lust för sex om det skall bli något av. Det finns ju män man vill ha. Det är dock ingen anledning för alla de män som man inte vill ha, att påstå att man får skylla sig själv, om de tar för sig.
I stället för att påpeka sådant bygger Jenny Maria Nilsson på att Lena Andersson försvarar Kulturprofilen. Vilket hon alltså inte gör.
29 juni 18