Jag känner mig ofta som en gengångare. Det är en adekvat känsla. Eftersom jag faktiskt är en gengångare eller vanligen inte ens det.
Jag tillbringade nämligen en långt tid i halvoffentligheten. Det var ingenting jag märkte mycket av. Jag levererade mina artiklar, radioprogram sändes och tidningar kom ut. Och jag levererade nya. Min upphetsning var måttlig, mina läsares och lyssnares sannolikt obefintlig. I varje fall märkte jag sällan några reaktioner.
Jag tyckte alltid det var underligt med den svenska kultursvängen med dess lätt incestuösa liv. Kollegor som skrev för kollegor och för ett antal intresserade utanför kretsen. Det förra hade stor makt och ens publiceringsmöjligheter hängde på dem, de senare ofta osjälvständiga, imponerade av det som trycktes. Det som publicerades i riksmedierna hade stor status och var därför bra. Bedöm möjligheterna för att stå i opposition mot ett sådant system och att skarpt kritisera sina kollegor.
De underligaste påminnelser om mitt tidigare liv kan dock dyka upp. I helgen blev jag uppringd av två hårt arbetande personer. En höll på med en artikel om Lund och nazismen, en annan om en bok om 68-rörelsen. Eftersom jag skrivit i ämnena ville de konsultera mig.
Jag nämner inte deras namn eftersom jag har respekt för pågående arbete. Ingen bör få veta något förrän saken är klar, researchmaterialet bör då inte skvallra. Den förra var en journalist och kulturpersonlighet jag känner, han har varit min chef en kort period. Den andra visade sig vara en person jag gått hårt åt i radio. Han hade skrivit en artikel i Häften för kritiska studier om Arnold Ljungdahls Marxismens världsbild. Den sågade jag vällustigt. Han erinrar mig om detta. Men han sade sig nu inte tycka illa vara utan påstod sig sakna mig i radio såsom en rolig radioröst. Jag minns att jag efter detta inlägg fick ett anonymt vykort med det kraftfulla invektivet : Moderatarschle!
Jag var dock nu inte ofin att fråga om det var artikelförfattaren själv som låg bakom försändelsen. Naturligtvis uppskattade jag detta gensvar på mina tankemödor, invektiv av denna typ sårar ju ingen, utan verkar enbart upplivande. I all sin osofistikerade direkthet.
24 feb. 14