Det finns två mycket märkvärdiga lundensiska författare som levde tämligen obemärkta och nu är nästan helt bortglömda. Men som det fortfarande är viktigt att läsa.
De hade båda rötterna i Småland. Den ena i öster och den andra i väster. De var båda problematiska, den ene hade bekymmer med sin pessimism, den andre med sin misantropi. Det skiljer elva år på dem, så den ene debuterade på 20-talet och dog 1950, den andra på 30-talet och dog 1960. Ingen av dem blev 60 år gammal.
Men den ene levde ett vindlande liv, den andre blev tidigt trött och sjuk. De kom båda från landet men den ene var bondson, den andre var prästson. Och båda hade i någon mening svårt med sig själva. Och båda är de suveräna novellister.
Den äldre är Sigfrid Lindström, kallad Tristan, den yngre John Karlzén. Tristan har visserligen skrivit dikter, en del sådana som kommit in i antologier. Men mest har han skrivit noveller och korta betraktelser. Han var nära vän med Hjalmar Gullberg, Ivar Harrie och Frans G. Bengtsson. Och med Olle Holmberg som skrivit en lysande biografi över honom. Han ansågs i kretsen kring tidningen Lundagård som dess samvete, han djupa bas manade dem alltid till besinning. Och hans språkliga observans kunde inte ha varit större.
Prästson alltså, från Vrå i Småland som ligger oerhört nära hallandsgränsen. Han gick i skolan i Halmstad och bodde där tidvis på äldre dagar (”de onda ögonens stad”). Han var skolkamrat och nära vän med filosofen Alf Ahlberg. Men hur var det med hans pessimism och hans självbild? Ja, han kallade sig alltså Tristan och det var väl en dubbel självironi. Han såg sig själv som en trist person men samtidigt personifierade väl det gloriösa och romantiska riddarnamnet hans karaktär av Don Quijote. I en lätt maskerad självbiografisk novell skriver han om en kvinna som har Isolde som andranamn. Hon lever ett trist och trivialt liv och är inte ens särskilt sympatisk. Men hon vill att det på hennes gravsten ingenting annat skall stå än Isolde. Så kan den som går förbi drömma henne vacker och romantisk.
I ett ofta citerad dikt av Tristan Lindstöm ”Ikaros” handlar det om en himmelsfärd som slutar i en gödselstad, ”och hur jag tvättar mig hur snygg jag gör mig så bär jag liksom med mig gödsellukt.” Det är en ovanligt brutal gestaltning av kontrasten mellan den konstnärliga berusningen och den hårda verkligheten.
Hans bästa novell är den korta Mardröm. Han drömmer att han går en barfrostnatt i sin hemstad. Men han hittar inte längre och hans minne fungerar inte. Det han inte längre ser glömmer han bort. Kvarteren liksom utplånas när han lämnar dem. Och han får tanken att han är ensam kvar och alla andra döda sedan hundra år. Han springer, men han kommer inte ut ur staden. Och till sist hör han ett barn gråta ”stilla, översiggivet och hopplöst”.
Jag ser att jag får fortsätta med John Karlzén i morgon. Så kan det gå. Man kan inte lyckas med allt.
30 sept. 15