Är biskopen i Fanny och Alexander i själva verket en del av Bergmans uppgörelse med förnuft, fyrkantighet och fantasilöshet? Snarare än en del av upproret mot barndomens kristendom? Ja, så kan man hårdra en tes som förfäktades av professor Erik Hedling vid en diskussion om Bergmans filmer under lördagens kulturnatt i Lund.
Ett tydligt tecken på det är ju att biskopen heter Vergerus, vilket brukar vara Bergmans namn på fantasilösa rationalister. Och onekligen är biskopen en översittande sanningsapostel.
Ett mycket intressant uppslag, alltså. I stället för Bergmans sista åsnespark mot barndomens kristendom skulle det vara ett uppgörelse av motsatt slag. Mot 50-talets dominerande ateistiske debattör Ingemar Hedenius och den segrande förnufts - och vetenskapstron.
Ingmar Bergman verkade ju inte i ett vakuum. Hur uppfattades han när han gjorde Det sjunde inseglet och Smultronstället? Det var väl troligt att förödmjukade kristna intellektuella såg ett hopp i Ingmar Bergman och Pär Lagerkvist. Ingen av dem framträdde som övertygade kristna konstnärer men båda brottades med en kristen problematik. De religiösa frågorna var alltså ingenting man kunde vända ryggen åt. Om man var en tänkande och seriös människa.
Ingemar Hedenius var professor i praktisk filosofi i Uppsala. Hans kristendomskritik var inte originell, samma argument var allmänt använda av analytiska filosofer över hela världen. Men Hedenius fick stor genomslagskraft i den svenska kulturklimatet. Han använde sina argument mot kyrkan och konkreta företrädare för den kristna tron i Sverige. Han var rolig och polemisk och teologerna hade stora svårigheter att bemöta honom. Och han hade understöd av Herbert Tingsten, som var chefredaktör för Dagens Nyheter, och tyckte detsamma. DN var i första efterkrigstiden långt mera dominerande än den är idag. Svenska Dagbladet hade tappat musten, där både Fredrik Böök och genom beröringsassociation också kulturkonservatismen var utskämd. Och Kreugerpressen, Stockholms-Tidningen och Aftonbladet, drogs med ett evigt dåligt rykte efter andra världskrigets medlöperi.
I Smultronstället för ungdomarna som liftar med Isak Borg en privat hedeniusdebatt som slutar med slagsmål. En läser medicin och den andre teologi. Sedan dyker Vergerus-gestalten upp i ett flertal bergmanfilmer, representerande vetenskapen, medicinen och det översittande snusförnuftet. Erik Hedling berättar att det också finns en gestalt med hedeniusmask i Bergmans tyska film Ormens ägg. Jag tror att jag bara sett den filmen en gång, jag gillade den inte särskilt mycket och har inget tydligt minne av den. Men det gör mig spänd på att se den på nytt.
Vad jag funderar på är den lutheranska tron och den lutheranska traditionen. Det förefaller ju osannolikt att biskopen skulle vara biskop bara av en slump. Misstron mot konst och fantasi, dogmatism och puritanism, kan ju finnas både hos förnuftsdyrkare och fromma. Och det finns ju ett närliggande krav till vetenskapens krav på sanning hos den andliga traditionen. Nämligen kravet på ärlighet och uppriktighet. Det är alls inte detsamma som Hägerströms ambition att krossa metafysiken. Men avskyn mot den som förnekar sin skuld och synd är stark i den lutheranska traditionen. Att uppriktigt bekänna är viktigt och en förutsättning för nåden.
Kanske såg Bergman likheterna och det är därför han namnger biskopen med det förhatliga Vergerus. Så blir det en uppgörelse med kyrkan och vetenskapen på samma gång.
19 sept. 18