Medan jag tänkte på annat kom vintern. Jag läser Bram Stokers Dracula.
Egentligen var jag på jakt efter annat. ”Vilette” av Charlotte Brontë, mycket omskriven eftersom den kommit i nytryck. Jag förstod att det var en alldeles för het bok för att den ännu skulle vara möjlig att låna. Jag försökte med Stefan Zweigs Världen av igår och hoppades att den svalnat tillräckligt för att vara åtkomlig. Jag minns att de osannolikt beläste Crister Enander tidigt talade om den, före alla trender, och jag tecknade mig redan då den till minnes, för att läsa vid lämpligt tillfälle. Men så kom filmen The Grand Budapest Hotel av Wes Anderson och tidningarna började skriva monomant om Zweigs bok. Så det är först nu jag har återfått mitt hopp om att den skall vara tillgänglig. Men icke, sa Nicke, sa Broman.
Jag har läst en roman av Stefan Zweig. Sannolikt ”Förvandlingens rus”, när jag en gång reste till Österrike. Jag satt i den lilla alpbyn Westendorf och läste den. Jag fann den mycket underhållande och intelligent.
Två betydande europeiska kulturpersonligheter dör nästan samtidigt. Den franske författaren Michel Tournier och den italienske regissören Ettore Scola. Tournier blev ett stort namn i generationen efter den nya franska romanen. En berättande epiker som skrivit den märkliga romanen Älvakungen. En berättare orienterad mot tysk litteratur, det är förstås Goethes berömda dikt som ligger bakom. Det var något nytt. Och han verkade ensam på parnassen, Patrick Modiano hade inte samma tyngd. Ansågs det. Men det var Modiano som vann i längden, även om nobelpriset överraskade. Medan många kanske idag har svårt att placera Tournier.
Ettore Scola känner jag varmt för. Och jag undrar lite över att man ändå tvekar att placera honom bland de stora italienska regissörerna. Stor är han, men inte så stor som Fellini eller Pasolini eller ens Antonioni. Dessutom är det delvis andra verk som jag har fäst mig vid än de som nu ställs i första rummet. Kärlekspassionen är för mig ett av filmhistoriens mästerverk. Ingenting i italiensk film har gjort så starkt intryck på mig. Den som finner den alltför gräll, alltför yvigt romantiskt, har missat att just det är poängen. ”Fula, skitiga och elaka” är en underbar film. Man sätter i halsen av alla groteska överdrifter, den är underbart rolig i all sin bottenlösa brutalitet och hemskhet. Detta är kanske inte filmhistoriens bästa film, men kanske den mest särpräglade. En alldeles särskilt dag är däremot en lågmäld film. Men den är på sitt stillsamma vis lysande. Resten av Scolas produktion har lämnat mig mer likgiltig. Men med tre sådana filmer borde han tillhöra de stora.
25 jan. 16