Två kulturpersonligheter som på olika sätt berört mig har dött i sommar. Bengt Nerman och Mats Gellerfelt. Bengt Nerman har jag aldrig träffat. Men jag har skrivit om hans betydelse för mig i ett tidigare blogginlägg.
Han var en viktigt kulturpersonlighet, tidigare med att lansera en idé om kulturdemokrati än Göran Palm. Då kändes det nytt och spännande. Möjligen var sociologen Harald Swedner lika tidigt ute. Populärkulturens seger har sedan dess blivit allmängods.
Jag har ett vagt minne av att jag hörde Bengt Nerman på radio och berusades av han existentiella prosa. Men framför allt var det diktsamlingen ”När jag häromnatten”. En diktsamling ur det totala nolläget, depressiv, reducerad, cirklande kring döden. Och den drabbat mig just under min kristermin när mina stämningar och mitt existentiella läge var detsamma som författarens.
 
”Folk säger åt dig att du inte
kommunicerar. Och ändå
känner du papperet under din hand,
du skriver, du rör vid papperet.
14 rader högre upp har du börjat
och strax skall du sluta.
 
Varför gråter du?”
 
”Kall kall är världen all
Kall kall är västan
Kall kall är världen all
kall är nära nästan
Kall kall är handen din
kall är mjuka kinden
Kall kall är famnen min
kallare än vinden”
 
”Ett namn
och några dikter.
Ingenting annat.
Allt det andra
bedrar dig, förråder dig
förvandlas och försvinner.”
 
Och så kanske som någon sorts tröst för den mycket förfrämligade:
 
”Var är du nu?
Jag är på landet, på vinden.
Vad gör du där?
Lyssnar på mörkret, på vinden.
Då är du bra ensam?
Ja, då är jag bra
ensam.”
 
Jag tror aldrig en diktsamling har så mirakulöst träffat rätt läsare.
 
Men hur var det med Mats Gellerfelt? Han kom från ingenstans och gjorde succé som den nya tidens kritiker. Jag skrev på den tiden i Lundagård. Nu skulle det vara slut på vänsterns era, litteraturen och inte politiken skulle stå i centrum. Och Svenska Dagbladet hade fått fram en kritiker som skulle övertrumfa Dagens Nyheter. Och själv slog jag som vanligt åt alla håll och när jag kommit till Expressen hade jag en debatt med Gellerfelt i Obs. Sedan skulle jag också komma att debattera med honom på AF.
Det var nämligen så att man ordnat en studentafton för att man ville hedra mig när jag nu skulle lämna Lund. Vi diskuterade vilka som skulle vara mina motdebattörer och kom fram till Per Gahrton och Mats Gellerfelt. Mats föreföll lite osäker, när han kom till debatten, han var ju inte på hemmaplan och jag gjorde det lilla jag kunde för att det inte skulle kännas alltför förskräckligt. I själva debatten kom jag sedan rätt mycket till korta. Men jag avstod, för att inte ta tid från de andra debattörerna, från att replikera på en Skp-are som ansåg att jag var lättsinnig i sexualfrågan. Eftersom jag upplevde mig som fanatiker och neurotiker i den frågan var det konstigt att beskyllas för studentikost lättsinne. Men jag får väl se det som en seger för stil och tonfall.
Med Mats Gellerfelt hade jag därefter ingen kontakt. Jag angrep i Obs hårt en artikel har skrivit i satirtidningen Egget som jag ansåg var homofob.
1983 skrev han sin enda roman ”I höstens sköra ljus”. Kay Glans i Svenska Dagbladet ansåg den så lysande att alla som ville komma åt Mats Gellerfelt skulle förstummas. Ty han hade redan fiender överallt. Gamarna har inget att hämta, konstaterade Glans. Men Gellerfelt blev vällustigt sågad överallt, gamar aktar aldrig för rov. Den enda som avvek var Christina Bergil, som skrev i en kvällstidning i Göteborg. Hon stod naturligtvis utanför alla revirstrider så hennes omdöme var ogrumlat. Själv har jag inte läst boken. Men jag vet att jag förr eller senare kommer att göra det.
23 sept. 16