Tidningen Dagen är ofta nöjsam läsning. Förra veckan avslutades med att Daniel Grahn är förvirrad över Islam (19 feb.) och Göran Skytte tror på djävulen (20 feb.).
Anledningen till Grahns förvirring är att Islam påstås vara kärlekens och ljusets religion. Och ändå måste han säga med all respekt för alla godhjärtade muslimer: ”ondskan som nu sprids sker till stor del utifrån islamisk grund.”
Kanske kunde det hjälpa Grahn en smula att förstå paradoxen om han tittade på kristendomen. Inte heller Grahn tycker väl att korstågen och inkvisitionen var i sin ordning. Inte heller de folkutrotningar som företogs av kristna kolonialister. Mycket ont har historiskt sett skett i kristendomens namn. Och av företrädare som allvarligt trodde att de stod på kristen grund.
Jamen detta är historia, invänder kanske Grahn, nu lever både kristna och muslimer i nutiden. Nå, den kristna kulturen är präglad av sekler av sekularisering och upplysning och åtminstone av ett sekel av demokrati. Den som alldeles nyss såg ett alternativ till teokratin kan inte rimligtvis ha genomgått samma utveckling.
Så jag undrar om inte Grahns svårigheter bottnar i bristande religionshistorisk reflektion. ”Gud hjälp oss från storskaliga religionskrig!” utbrister han också. Men det vi ser nu är inte Islam som möter kristendomen. Utan fundamentalism som möter sekularism. Och den fanatism som bekymrar oss är inte vilken muslimsk fundamentalism som helst. Det är en fanatisk och politisk variant av Islam.
Sedan kan man fråga sig om fundamentalism alls är möjlig. Bibelläsning och koranläsning är en intellektuell verksamhet. Även den som försöker vara fundamentalist måste tolka och välja. Den entydighet fundamentalisten söker finns varken i språket eller i verkligheten.
Men Grahn tänker skaffa sig kunskaper. Det är inget fel i att skriva att man är i början av en process. Men vill han förstå det som börjat kallas islamofascism, d.v.s. en sinister form av politisk islam, så är det bättre att studera utrikespolitik än religion. Man kan säga att här används religionen i politikens tjänst. De politiska målen ges en metafysisk välsignelse på det här sättet. Eftersom politisk islam är en tolkning av islam så har det naturligtvis också med religion att göra. Men det är snarare politik som tar sig religiösa uttryck än religiös fanatism som tar sig politiska uttryck. Terrorn handlar allt mindre om äkta kränkta religiösa känslor och mer om organiserad hets med ursprung i teokratierna. Det är vännen Dag Wibergs kommentarer till min blogg som närmast fått mig att tänka i dessa banor.
Göran Skytte och Djävulen då? Ja, Skytte konstaterar först och främst att ateister inte tror på djävulen. Det är nästan alltid empiriskt sant. Men logiskt är det inget som hindrar att man tror på en ond makt även om man inte tror på en god. Sedan konstaterar han att kristna tror på djävulen. Åtminstone i princip.
Det är just det. I någon mening kan man naturligtvis tro på allting. Man kan t.ex. tro på djävulen som en symbol för ondskan. Man vad betyder det att tro på djävulen på riktigt?
Existerar han på samma sätt som Gud? Att han både är inomvärldslig och utomvärldslig. Och liksom Gud en personlighet.
Om detta får man inget besked från Skytte. I stället ger han några exempel på djävulens existens. Se bara på all ondska i världen! Jodå, det är som vänliga och inkluderade kristna brukar säga: Tror du på kärleken, så tror du på Gud! Jag brukar invända att även om man tror på en alltigenom immanent Gud (Gud existerar bara inom människan) så är det en annan sak än att betrakta Gud som ett sammanfattande ord för all kärlek som existerar i skilda sammanhang i världen. Någon form av substrat för all denna kärlek måste man tänka sig för att det skall bli meningsfullt att använda termen Gud. De kristna tror rimligen mycket mera än så.
Man kan alltså analogt tro på ondskans existens utan att tro på djävulen. Vari består egentligen Skyttes djävulstro?
Det rimliga för att man skall kalla någon djävulstroende är att hen inte bara ser djävulen som en symbol för ondskan. Utan att han är en verkande kraft i människolivet. Varje gång något ont och djävulskt sker så är det en ond makt som velat det. Den ondskan är alltså inte rent mänsklig. Och detta tror Skytte?
Intressant är naturligtvis djävulens utommänskliga existens. Gud har en gång blivit människa, enligt de kristna, men det har aldrig djävulen. Därför vet man ännu mindre om den utomjordiske djävulen än man vet om Gud. Kanske är också djävulen större. Eller så är han inte det. Det gäller bara att tänka bottenlös ondska så är bilden klar.
Skytte tecknar den traditionella bilden av djävulen, med klor och luden svans. Men, konstaterar han filosofiskt: ”Man kan med ganska stor sannolik anta att djävulen inte alltid ser ut så här.” Ibland gör han det alltså? Den kristne Skytte är inte främmande för folktro.
Men oftast ser djävulen ut som den vänlige grannen. Djävulen vill ju inte skrämma utan fresta. Men då är Skytte förmodligen åter inne på djävulens inommänskliga existens. Den onda utommänskliga kraft som verkar i oss. Göran Skytte har ett fascinerande trosliv. Det har kanske hans interlokutör Bo Brander också?
23 feb.15