Nu kommer Matilda Gustavssons bok om akademistriden. Sedan dess har gamla akademistrider skymts av nya. För den som följt den gamla akademistriden i realtid, tillkommer föga nytt med Matilda Gustavssons bok. Anders Olsson lär ha läst Horace Engdahls otrevliga angrepp på Sara Danius och uppmuntrat till publicering. Och Olsson erkänner att han läst artikeln i förväg. Om huruvida han har uppmuntrat står ord mot ord. Vilket inte är så konstigt. Vad man uppfattar som uppmuntran kan vara högst individuellt. Och i ett sådant här fall, när ingen utomstående kan veta vad som hänt, blir ju frestelsen stor att tumma på sanningen.
Men det var alltså Horace Engdahl som höll i yxan. När Akademien tvingades till reträtt så var det andra som fick sköta om detta. Och kunde göra det utan att backa eftersom de aldrig varit offentliga med sin hållning. Man kunde möjligen räkna ut hur de hade röstat vid dramatiska omröstningar. Men Horace kunde och ville absolut inte backa. Vilket kostade honom en plats i nobelpriskommittén. ”Spel som ovan” som det står i Becketts scenhänvisningar.
Hankedebatten är lite paradoxal. En renommerad författare gör ett sådant där galet ställningstagande som intellektuella ofta gör. Av främst andra skäl så tröttnar man på honom som författare och anser honom överskattad eller slutskriven. Hans politiska galenskaper är inte längre särskilt intressanta. Han är bara en i raden av intellektuella, politiska idioter.
Men så får han nobelpriset. Vem kan säga så säkert vad som är litterär storhet? Tydligen har han varit viktig för många kvalificerade läsare när det begav sig. Inte så viktig att de hela tiden har ropat: Varför glömmer man denne store författare, varför översätts han inte längre? Intressant är då Per Wirténs artikel i Sydsvenskan (17 nov.) som menar att han slutat vara viktig, det är hans verk före kommunismens sammanbrott som är viktiga.
Men nu har han alltså fått nobelpriset. Plötsligt blir hans politiska idiotier intressanta. Han har ofta uttryckt sig oklart och slingrande, inte alltid sagt samma sak vid olika tillfällen. Så här kan debattörer excellera i citat i försök att göra honom mer entydig än han är. Som jag påpekat är alla överens om att han sagt saker som är oacceptabla. Striden gäller om de genomgående är så förfärliga att han inte förtjänar något nobelpris.
Och som jag också tidigare antytt. Jag tänker på alla som hyllade ordförande Mao när det begav sig. Hur mycket bödel var inte han? Skillnaden är att det var en stor grupp som den gången hyllade och att Handke stod ensam mot världsopinionen.
21 nov.19