Nabila Abdul Fattah är en fascinerande företeelse. I en ledare i gårdagens Dagens Etc kunde vi bevittna hennes definitiva intellektuella kollaps.
Det är intressant med auktoritära människor. De tycker nämligen inte om att andra människor tycker annorlunda. Jag har ju sagt vad jag tycker, varför godtar ni inte det?
I sin förvirring talar hon om ”tolkningsföreträde”. Andra verkar ha tolkningsföreträde till mina upplevelser, säger hon. Men nu vill hon i stället att andra, som hon metaforiskt benämner ”normen”, skall ge henne tolkningsföreträde.
Men naturligtvis bör tolkningsföreträden inte finnas. Det borde i stället handla om de bästa och rimligaste tolkningarna. Ingen bör ha tolkningsföreträde för en orimlig tolkning. Den maktlöse har rätt att kritisera maktens orimliga tolkningar. Men kan inte heller själv kräva något tolkningsföreträde med argumentet att jag är bäst på att tolka vad jag själv upplever. Det är bättre att vi alla tolkar och därefter argumenterar för vår tolkning. Så vinner – i någon mening – den bästa tolkningen.
Om någon är överkänslig eller någon annan okänslig måste alltid kunna diskuteras.
Nu är det naturligtvis så att okunnigheten är allmänt förekommande, ty Nabila Abdul Fattah klagar också på hur jobbigt det är att delge omgivningen sina större kunskaper. Jag är trött på att vara ett vandrade Wikipedia, säger hon. Och det är jobbigt att mötas med okunnighet, men den kan bara skingras om man sprider kunskap. Också antiintellektualism stöter man på – den som Nabila Abdul Fattah just bekänt sig till. Det betyder att man inte bara får ägna stor kraft åt att sprida kunskaper utan man tvingas också uppleva att människor inte ger sig för argument.
Det är naturligtvis frustrerande. Men Nabila Abdul Fattahs frustration bottnar i att hon tvingas argumentera. Hon vill bli godtagen utan att behöva argumentera. Och hon vill slippa bli ifrågasatt.
Men tyvärr. Vi är hänvisade till det tålamodsprövande samtalet. Och vi är alla skyldiga att helt demokratiskt vara artiga och visa våra medmänniskor respekt. ”Jag skulle alltid vara mottaglig, alltid pedagogisk, alltid se till att informationen till betraktaren gick fram smärtfritt och respektfullt”, klagar hon. Ja, tyvärr, det är de krav som ställs på envar demokratisk människa. Och det är genom att uppfylla detta som man visar att man är demokrat. Inga tolkningsföreträden kan upphäva detta.
En bra idé för att råda bot på tankeförvirring är att tydligt skilja mellan fakta och värderingar. Det Nabila Abdul Fattah kallar okunskap är nog oftare en värderingskonflikt.
Nabila Abdul Fattah citerar med gillande ett uttalande från en vän ”Att förklara och vara pedagogisk är liksom ett sätt att acceptera och bekräfta normens privilegierade okunskap”. Det är svårt att säga hur detta snömos skall tolkas. Men ett bra sätt att bedriva normkritik är ju i stället att visa på alla normers godtycklighet.
Vad är det vi ser? En människa som har tröttnat på samtalet och stänger ner. Som sluter sig i sin egen självtillräcklighet. Men hur kan hon då fortsätta att skriva ledare? Kanske skriver hon för dem för dem som redan tycker detsamma. Det blir den perfekta ekokammaren.
Ni tycker att jag är hård mot en ung kvinna med ett ur normens perspektiv exotiskt namn. Men jag tänker att vi alla är lika, att hon är så mycket människa som jag. Och jag så mycket människa som hon.
Finns det då inget sunt i det hon säger? Jo, ojämlikhet existerar. Och det är svårt att objektivt fastställa vad som är överkänsligt respektive okänsligt. Men det finns ingen annan väg än samtalet och det ömsesidiga lyssnandet.
16 april 14