Åsa Linderborg i Aftonbladet tog tveklöst avstånd från vänstervåldet i en artikel (28 april). Det tog Mats Kolmisoppi i Helsingborgs Dagblad som exempel på vänsterns dagliga och otvetydiga avståndstagande från vänstervåldet. Som jag tidigare bloggat om.
Men nu börjar Linderborg åtra sig (27 maj). Är det inte risk för att Vänsterpartiet blir lite för tydligt i sitt avståndstagande. Kan det inte gå som när socialdemokratin missade vietnamgenerationen? Kan inte de unga aktivisterna känna sig missförstådda? När inte bara ett och annat småmord skapar harmsna protester utan också deras övriga aktiviteter? Kan det inte vara så att Vänsterpartiet är så förskräckt vid tanken att fulas ut i borgarpressen att man tar i lite för mycket?, frågar Linderborg insinuant. Vänsterpartiet har en nervöst mästrande attityd och kan därför inte ens helhjärtat bejaka finurliga antifascistiska upptåg. Det är väl o.k. att man tar avstånd från knivens politik men man får ju inte kasta ut barnet med badvattnet. Kan man – välvilligt – tolka henne. Om någon eventuellt skulle skrika för högt vore det småaktig att reagera, menar Linderborg. Lite oklart vad hon menar med det. Organiserad mötesstörning?
Tja, det är ju ett intressant exempel på vänsterdebatt. Men skall vi tro att Vänsterpatiet saknar trovärdighet? Att det av pur rädsla för borgarpressen sviker de sympatiska ungdomarna? Kan det inte vara så att det verkligen avskyr såväl våld som mötesstörningar. Är det inte i stället Linderborgs trovärdighet det är dags att börja ifrågasätta. Kanske är hennes avståndstagande från knivens politik mest alibism för att ha ryggen fri mot borgarna. Medan hjärtat finns hos de finurliga antifascisterna, knivbeväpnade eller inte. Jag hoppas Kolmisoppi läst Linderborg även denna gång
30 maj 14