Igår hade jag en stor och oväntad litterär upplevelse. Shakespeares Troilus och Cressida. Det känns som en nåd att vid 71 års ålder möta ett okänt mästerverk. Det har länge slagit mig att min shakespeareläsning varit ytterst begränsad. Jag känner till en handfull pjäser, de samma som andra känner till och inga andra. Och som jag ibland återvänder till, till Hamlet återvänder jag gång på gång. När jag räknar efter blir denna handfull vid pass tolv stycken, men det är ju en ganska ringa del av Shakespeares produktion. Och jag som läst så gott som allt som översatts av Dostojevskij på svenska. Inte brukar jag vara så slarvig när det gäller mina favoritförfattare. Och så har jag förbisett möjligheten att möta Shakespeare för första gången.
Och hur det var när jag mötte Hamlet och Romeo och Julia för första gången, minns jag knappast. När man av en slump möter ett shakespearedrama på film eller på scen kan man bli oväntat medryckt av språket, som en påminnelse om något man glömt. Ser man Hamlet för första gången kan man ju tycka att den yttre handlingen är spännande. Men man har väl känslan av att varje ny kontakt är en resa där man upptäcker mer och mer. Kanske kommer man till slut till en punkt där en förnyad läsning mest innebär bekräftelse. Det är mera som en påminnelse till sig själv. Hamlet tillgriper jag ofta vid nedstämdhet, för att inte missbruka ordet depression. Som man i puberteten ofta använder poesi som känslobekräftelse.
Och jag vet faktiskt inte hur jag skulle reagera på andra för mig okända dramer. Kanske är detta drama inte bara okänt utan också ovanligt bra. Det handlar om kärlekssvek. Det är Othellos kval, men här är inte svartsjukan grundlös. Det är oerhört intensivt och plågsamt när sveket avslöjas. Jag sitter naiv och försvarslös. Själv har jag aldrig varit med om något sådant, jag har egentligen inte så mycket erfarenhet. Mitt problem var hela tiden kvinnornas bortvändhet, att aldrig nå fram till medmänniskan. Det är kanske inte så förvånande att jag sluppit detta. Min totala brist på attraktion lockar inte de ytliga. Ambivalens, självhävdelse, maktvilja finns nog hos alla människor. Och ambivalens behöver inte vara en inre egenskap utan kan bero på att valet är svårt. Och ett alltför nitiskt bekämpande av den egna ambivalensen sker naturligtvis till priset att man stänger sig för många möjligheter.
Nå, handlingen är förlagd till trojanska kriget. Känner man storyn genom Iliaden eller någon återberättelse kan man notera vissa avvikelser. Achilles beteende, att han vägrar delta i striderna, förklaras endast med hans högmod, hans konflikt med Agamemnon nämns inte och gör att det hänger lite i luften. Hos Homeros handlar det om en konflikt om ett kvinnorov, överbefälhavaren berövar Achilles hans krigsbyte.
Och Hectors död blir hos Shakespeare möjlig genom att Hector blir offer för sin egen ädelhet. Achilles, som är mindre nogräknad, aktar inte för rov.
I övrigt är handlingen den välbekanta med kärlekssagan som ett inskott. Troilus är ännu ett syskon till Hector, Paris och Kassandra. Cressida en sköna Helena-kopia, dotter till en trojansk överlöpare. Det är därför hon skickas över till grekerna, till sin far som kräver henne tillbaka. Därav den nödtvungna skilsmässan från Troilus med nya frestelser i en ny omgivning.
Krigets brutalitet och meningslöshet skildras med stort äckel. Det är väl dramats andra tema. Euripides Trojanskorna kan läsas av den som vill veta något om krigets följder.
26 aug. 16